Kultur för livet

Höst betyder ofta turné för mig. Krönikor skrivs från hotellrum under den ovana egen-tid som infinner sig efter att förmiddagens skolteater är avklarad. Sorgliga samtal på en knastrig mobil talas med några som visar mig teckningar och nappar genom telefonen i en stad långt borta. Mamma är på vift och leker teater.

Just nu åker vi på Teater Martin Mutter land och rike kring med pjäsen Hedvig och Max-Olov. Det är roligt att spela. Lågstadiebarnen är glada och alldeles underbara. Sverige är illgult och eldrött och nästan plågsamt vackert. Vi spelar i allt från gympasalar till nybyggda konferenslokaler och gamla slitna Folkets hus från förra sekelskiftet. Det blir en resa i tiden lika mycket som i geografin, och en överblick över hur mycket det satsas på kultur i olika kommuner.

 I Sunne har de ett starkt kulturarv att förvalta och med den identiteten så satsar de också stort. Vaktmästaren berättade att en ledande kommunpolitiker hade sagt, mitt under värsta ekonomiska krisen: ”Det enda vi inte har råd att dra in på är kulturen!” Och så bygger de ett kulturhus för de sista slantarna. Och fyller det med liv. Teater flera gånger i veckan. Dansföreställningar för tvååringar. Vår unga publik är förväntansfull, förberedd, kan jämföra och dra paralleller. Tonåringarna hänger på bibblan om kvällen och hånglar i skydd av ungdomsböckerna. Våra arrangörer är eniga, samhället får ett positivt gensvar i form av positiva människor. Kommunen har något att vara stolt över.

Jag minns högstadieungdomarna som såg teater för första gången, i ett förfallet Folkets hus i Fucking Åmål. Minns hur vi kämpade med att få dem att sätta sig längre fram i salongen, för att se och höra bättre. Motståndet kom på klingande dalslandsmål: ”Vi kanske inte vill se? Vi kanske inte vill höra? Vi kanske hatar teater!” Med den inställningen känns det som att risken är ganska liten att de tycker att något i livet är riktigt roligt. Men så har de inte fått en ärlig chans av dem som håller i deras pengar.

Det går ofta att känna in ”kulturfrekvensen” i kommunen i första mötet med publiken. Ju mer kultur de har tillgång till, desto positivare inställning, från både barn och vuxna. Och tvärt om. Det återhållsamma, skeptiska… Kulturens påverkan på människors livsinställning är nästan löjligt uppenbar. Ändå måste dess betydelse ifrågasättas i tid och otid, av kulturministrar och lokalpolitiker, och ställas mot vård och omsorg i diverse budgetar. Och alltför sällan är det kulturen som drar vinstlotten när ekonomikrisen blåser kallt om öronen.

Men jag undrar om alla lärare i Örebro inser vilken lyx det innebär att bo i vår kommun? Att bli erbjuden gratis skolteater varje år från två olika professionella teatrar. Det är få skolor i landet förunnat! Ändå är det inte alla klasser som får se föreställningarna. Krångliga busstider eller ”stökiga” elever kan få enskilda lärare att ställa in teaterbesöket. Att en person så lätt kan beröva en grupp barn deras rätt till kultur, det är skrämmande! När det finns eldsjälar i Jokkmokk som sliter halvt ihjäl sig för att vi ska kunna komma dit och spela…

Jag möter ibland min granne på gården hemma i Örebro. Sedan hon gick i pension har hon drabbats av alla åkommor som man över huvud taget kan drabbas av, och kan nu knappt varken gå, stå eller sitta. Att bädda sängen tar en halv dag och i dagarna ska hon få en elrullstol. Och så alla allergier på det.

Men så skiner hon upp och frågar: ”Vad gör ni för något på Martin Mutter i höst? Finns det något jag kan se?” ”Orkar du det då?” frågar jag. ”Det är det jag får ork av!” svarar hon. ”De kan ge hur mycket pengar som helst till sjukvården för att rädda liv. Men om inte kulturen fanns, vad gör då livet värt att leva?”