Krönika. Eva Ahremalm.

2017-01-15 05:33

Lagom snygg är bäst

Jag fick verkligen känna på hur det är att sticka ut. Att inte passa in. Jag var inte lagom ful. Jag var helful! 

Jag tycker lagom är ett trivsamt ord. Humant på något sätt. Till och med San-folket, nomadfolket vi ursprungligen härstammar ifrån i södra Afrika lever utifrån devisen att inte sticka ut och förhäva sig. Inte tro sig vara förmer än någon annan. Lagom är bäst. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Själv är jag till exempel lagom ful och lagom snygg. Ändå är jag fullt medveten om att det är högstatus att vara vacker. Att det kan vara en fribiljett till att bli sedd och uppskattad, till och med rik och särbehandlad. Men den där åtråvärda skönheten, vet vi som har levt ett tag, blir allt svårare att bita sig fast i. Grundförutsättningarna försämras med åren. 

Det blev extra tydligt i höstas när jag hamnade på en plats där the beautiful people befann sig. Det var en fascinerande upplevelse. Vanligtvis tycker jag att jag duger som jag är. Jag har både saker jag gillar och ogillar med mitt utseende. Det är mitt lagomland. Och vissa dagar, från tio meters håll och i skydd av mörker kan jag nästan förhäva mig och tycka att jag ser riktigt trevlig ut. Men plötsligt var jag omgärdad av unga vackra välsminkade smala människor i dyra kläder. Jag trodde inte det var sant. I ett slag upplevde jag mig själv som vääääldigt ful. Helt krasst och utan självömkan sade jag till mig själv – Fy fan Eva vad ful du är! Jag blev inte ens ledsen av det. Det var mer ett objektivt konstaterande. Sedan bytte jag ö. Hamnade på ett ställe där folk såg ut som folk gör mest... typ som jag. Lagom. Där var olika åldrar och rynknivåer, hängande skinn, putande magar och knöliga knän. Ofta med någon snygg detalj som folk brukar ha. En hade en tjusig näsa, en annan vackra ögon, en tredje välformade ben. Lite utspritt sådär, men inte alla saker på samma gång på samma människa. Gud så skönt det blev. Jag flöt in i mängden och kunde röra mig fritt igen och inte smyga runt i gränderna som den fasansfullt fula tanten som gått vilse. 

Vissa tider i livet har till och med jag blommat lite mer. Det ska erkännas. Men för många år sedan … Mitt i en sådan där blomstringsperiod, runt 35, då man som kvinna anses vara i sin fulla utseendepotential. Då lyckades jag få en rejäl ansiktsförlamning. Den höll i sig ett halvår. Från ena dagen till den andra blev hela ansiktet vridet åt höger (tänk stroke). Jag dreglade och kunde inte blinka med ena ögat. Vilket ledde till att jag stirrade även när jag sov. Jag var tvungen att ta på mig ett enögt cyklop och smeta in ögat med en gul salva för att inte torka ut. Det var inte snyggt, men ack så lärorikt. Jag fick verkligen känna på hur det är att sticka ut. Att inte passa in. Jag var inte lagom ful. Jag var helful! Plötsligt blev jag bemött annorlunda i affärer, bland människor i allmänhet och i synnerhet. Det är inte kul när någon tittar på en med avsmak kan jag säga. Jag försökte kompensera min fulhet genom att vara extra snäll, eftersom mitt utseende verkade skrämma folk. Jag gick omkring med ett skevt leende och försökte ropa ut … "Det är bara mitt skal som ser ut så här. Jag är bättre inuti!" Men jag blev inte trevligare bemött för det. Plötsligt en dag, som genom ett trollslag, kunde jag börja vifta på ena näsborren igen. Långsamt kom ansiktet tillbaka till mittläge och vips blev jag bättre behandlad. 

Dock med en lätt skevhet kvar i ena mungipan som framträder extra mycket när jag är trött. Det är smällar man får ta. Men insikten om vad utseendet betyder för hur vi blir bemötta... den har jag med mig. Den tackar jag för och jag gläds över att vara lagom ful och lagom snygg. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Avsnittet när "Så mycket bättre"-gänget tolkade Ted och Kenneth Gärdestads låtar. Jag tappade så mycket tårar att jag nästan drabbades av uttorkning.

Sämst just nu: Det är skrämmande och otäckt att läsa om vilka ministrar Donald Trump knyter till sig.