Låt mig tro på godheten

Vi människor har svårt eller lätt för olika saker. En del tycker att det är svårt att stå på en scen och prata inför publik. Det tycker inte jag. En del tycker att det är lätt att förstå manualer och blanketter. Det tycker inte jag. En del tycker att det är okej om en film eller en tv-serie slutar illa. DET TYCKER INTE JAG! Jag glömmer liksom bort att allt bara är på låtsas och blir så fasansfullt upprörd och ledsen att jag tappar tilltro till livets goda krafter.
När jag var barn frågade jag alltid mamma när vi skulle titta på gamla amerikanska filmer. Hon hade nämligen sett alla och visste hur de slutade.  ”Mamma”, sa jag försiktigt. ”Slutar den här bra eller dåligt?” ”Den slutar dåligt”, sa hon utan större känslosvall. Jaha, då var det bara att gå och lägga sig.

Så småningom hittade jag en teknik som gick ut på att sluta titta strax innan det slutade illa. För det finns ofta i den typen av filmer en kort stund av hopp när man tror att allt ska lösa sig. Och då kunde jag med frid i sinnet somna med min egen hoppfulla bild på näthinnan. Sedan när jag blev lite äldre och vid typ sexton såg filmen Love Story på bio, så grät jag så det skvalade redan från första rutan. Alltså redan från introt när han sitter och sörjer sin döda flickvän på en parkbänk. Jag grät så högt att tanterna bredvid mig hyssjade irriterat. Sedan låg jag sjuk av sorg i en vecka och kunde inte ens gå till skolan. På detta tillkom en influensa som jag är säker på bröt ut för att jag blev fysiskt försvagad av sorg.

En annan händelse som kan beskriva denna egenhet är ännu mer pinsam. Det är så länge sedan att jag nu öppet och inför er vågar exponera denna situation. Jag och min då alldeles färska kärlek skulle gå på bio. Det var den fantastiska filmen Pianot som precis hade kommit till stan. Ni vet den där sensuella filmen om den stumma kvinnan som släpar med sig sitt piano över haven till Nya Zeelands inre träskmarker och där gifter sig med en främling, men blir förälskad i en annan. Det är en dramatisk scen i slutet… när man tror att allt har blivit bra och hon, med den riktiga kärleken och dottern ska fara iväg över havet till sitt nya liv. Pianot är förstås också med på den lilla båten. Men pianot kränger ur och hon låter sin fot lindas med i linorna och blixtsnabbt följer hon med pianot ner i djupet.
Fram tills nu hade jag tyst och andäktigt följt med i alla bedrövelser och lidit med henne och hennes avhuggna finger. Men nu var det nog. Det blir för mycket och här måste jag faktiskt tillstå att jag ännu en gång glömmer bort att det är på film. I mörkret i den fullsatta salongen reser jag mig som en projektil och skriker ut till hela världen och till alla som sitter där. VI MÅSTE GÖRA NÅT!!!
Förvirrade blickar riktas mot mig. Min nya kärlek drar snabbt ner mig i stolen. Sedan håller han ett vakande öga på mig så att det inte ska bli några fler uppträden. Filmen slutade till min stora glädje bra. Och vår relation höll faktiskt i många år efter det. Men han blev aldrig mer pigg på att gå på bio med mig. Och jag fick alltid lova innan att jag skulle vara tyst.

Men nu har det hänt igen. Inte på samma sätt, men jag har blivit lika upprörd. Det har gått en dansk-svensk serie på SVT som heter Broen/Bron och som jag tycker har varit otroligt bra. Tio gastkramande avsnitt. Intelligent skrivet om en psykopat som är ute efter hämnd. Det är otäckt hela tiden. Många mord. Så otäckt att jag inte törst titta själv. Men jag följer med andakt polisernas arbete med att hitta fram i tid och ta fast honom. Men vad händer då?
Jo det slutar mer än illa! Förutom alla hemskheter som redan har hänt tar mördaren hem spelet. Vinner mot alla odds. Det är så upprörande att jag på natten fantiserar om att skriva till Hans Rosenfeldt som är huvudmanusförfattare och fråga vad han menar med detta.

Och jag inser att för mig handlar det om att tro på det goda. Att vi som bär berättelser har ett ansvar att förmedla hopp. Det finns så mycket äkta våld i världen så vi behöver alla motkrafter som finns. Så där gick gränsen för mig. Inga fler serier som slutar illa. Nu ska jag kolla sluten först.