Krönika. Helena Hedlund.

2017-03-12 05:22

Måste det alltid vara som vanligt?

Vårt förakt mot svaghet gör att vi hellre masskrockar än ger upp mot vädrets krafter.

Den här texten skriver jag kvällen efter ett kraftigt snöfall. Jag har precis läst om en masskrock på E18. 20 personer skadade, många allvarligt. En död. Jag läser vidare om bussar i diket, långtradare i backar och mängder av singelolyckor av olika slag. Jag läser irriterade åsikter i flödet, varför plogas det inte bättre, snabbare, oftare, herregud, det blir ju vinter i Sverige vartenda år, varför kommer det alltid som en överraskning?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Ja, varför kommer snön alltid som en överraskning? Kanske helt enkelt för att den gör vardagen så annorlunda? I morse. Jag vaknade först av alla och gick ut på gården. Oj! Världen var förvandlad! Så overkligt tyst det blir när snön vräker ner och lägger sig tung och dämpande över allt det vanliga. En kort stund står jag stilla, förtrollad, och bara lyssnar på stumheten. Sen slår det mig – det är en vanlig dag i dag. Vi ska iväg, snart, till jobb och skolor och dagis, vi måste stressa vårt snabbaste! Så jag sliter till mig snöskyffeln och skottar en lång gång fram till den stora snöhögen som gömmer vår bil. Samtidigt ser jag mellan flingorna fler och fler morgonhetsiga bilar slira fram där ute på vägen, åker de baklänges? Ja, faktiskt, några åker baklänges! På grund av att vi i natt har parkerat vår bil lite närmare utfarten, för att vara säkra på att komma ut trots snö, så kan inte sopbilen (som självklart hämtar våra sopor punktligt oberoende av väder!) vända som vanligt utan tvingas backa några hundra meter på stora vägen till de andra bilisternas irritation. Kanske knappar de redan nu ner något argt på Twitter?

Allt som förändras får konsekvenser. I vårt in i minsta detalj planerade och tidsfixerade samhälle får ingenting fallera, förskjutas, då faller dominobrickorna en efter en. Vi måste vara effektiva, vi har inte tid att acceptera en snöstorm. Vi förväntas att vara på rätt plats vid rätt tid – alltid! Skulle jag inte komma i tid till mitt jobb, till en föreställning, så kommer massor av människor att drabbas. De får åka hem igen, besvikna, arga, pengar måste betalas tillbaka, allt får organiseras om. När skulle det göras och av vem? Nej, en föreställning får inte missas för allt i världen, tänker jag panikslaget medan jag springpulsar iväg med barnen till skolor och dagis. Sedan gräver jag fram bilen, hackar bort isen, trycker gasen i botten och forcerar snövallen ut mot stora vägen. Visserligen ska jag bara repetera i dag, tänker jag när jag slirar till och tappar kontrollen i snömodden för några sekunder. Ingen på jobbet skulle bli arg om jag kom en kvart försent, men ändå. Det kanske kan uppfattas som lite slarvigt. Som att jag inte sköter mitt jobb. Någon kan tänka något. Därför kör jag så fort jag kan.

Vad är det vi håller på med? Varför måste allting alltid vara som vanligt? Varför får vi inte tillåta oss att bli överrumplade av en snöstorm? Vi blir så provocerade av att känna oss små och sårbara att vi kör vår bil ännu aggressivare av ren ilska. Vårt förakt mot svaghet gör att vi hellre masskrockar än ger upp mot vädrets krafter. Vår uppövade duktighet gör att vi hellre dör än kommer för sent. Jag önskar att samhället tillät oss att vara klokare än så. Tänk om vi nästa gång snön vräker ner gemensamt kunde utropa force majeure och bara köpa läget? Strunta i att skotta fram bilen, stanna hemma och tryggt snooza vidare? Stå på gården i tystnaden och låta oss hypnotiseras av flingorna när vi tittar upp mot himlen. Och passa på att tänka över livsviktigheten i våra arbeten och låta en enda dag få vara lite annorlunda.

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Skolmaten på länets skolor! Jag har hittills i år ätit på tio olika skolor i samband med klassrumsteater, och väldigt ofta är det riktigt, riktigt gott!

Sämst just nu: Lukten av kvarglömda dyngsura täckbyxor i en ryggsäck. Och alla fula och äckliga gamla vinterkläder.

Helena Hedlund
Helena Hedlund 

Skådespelare och dramatiker på Teater Martin Mutter.