Krönika. Anders Wallén.

2017-06-20 06:00

Ministrar måste också kissa

Män tycks kunna föreställa sig en pissränna precis överallt.

Jag var för ett antal år sedan på en teaterföreställning med paus. Under den sistnämnda gick vi samfällt ut i det gröna för att kasta vårt vatten i guds och skogsbolagens fria natur. Kvinnorna gjorde som kvinnor gör, spred ut sig med lämpliga avstånd till varandra. Under tystnad och diskretion gjorde de vad de skulle. Männen gjorde som män gör och ställde sig på en lång rad. Män tycks kunna föreställa sig en pissränna precis överallt, en sån där med en blå hygiengrej och tolv fimpar i. Nu var det på intet vis frågan om någon ordnad rad, snarare små grupper, men min benägenhet att se sammanhang där det kanske inte finns flyttade möjligen ihop oss och bildade en mer homogen enhet än vad som var fallet. Och samtidigt ska det pratas. När man ändå står där förenade i vad som i brist på verklig nöd ändå betecknas som just nöd, ska det småsnackas. Kisspausen är för män en social kompisgrej. En ritual. Som en rökpaus.

– Annars då? 

– Jo tack jämna plågor. Huvudet upp och fötterna ner.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag kunde inte undgå att göra vissa reflektioner. De kan i formulerat skick framstå som mer eller mindre väl underbyggda. Jag erkänner att jag drog en rätt dammig slutsats om mäns vana att agera i grupp. Att vi är soldater och fotbollsspelare sedan urminnes tider. Att vår fostran i kollektiva miljöer gör att vi har en annan typ av samhörighet än kvinnor.  Nu är det ju inte så längre. 

Även kvinnor kan se fram mot ett skott mellan ögonen om lede fi kommer eller ett uttänjt ledband i foten en sen kväll på akuten efter den där fula stämplingen i andra halvlek. Allt detta funderade jag över medan vi bytte floskler med varandra. Så långt mina mindre väl underbyggda slutsatser. 

Anledningen till att jag över huvud taget minns detta är att vi fick oväntat besök den där dagen.

Och nu tänker ni antagligen på vilda djur men ... nä. Det var ingen älg som kom dånande genom skogen och inte någon vilsekommen orienterare heller. Och eftersom dramat vi just tagit paus ifrån var fullt av värmländsk mystik och en del av medvetandet ännu var kvar i pjäsen kunde det vara precis vad som helst. En av kavaljererna på Ekeby? En svulten varg? Inte det heller.

Det var ingen mindre än vår dåvarande utrikesminister som kom brakande genom skogen. I egen hög person. Att kalla det för en högoddsare ger inte en rättvis bild av överraskningens dignitet. 

Hej, sa utrikesministern.

Jämna plågor, sa Bull.

Men när förvåningen sjunkit in var det inte så konstigt. Det är inte konstigt att utrikesministrar går på teater. 

Det är inte konstigt att de blir kissnödiga heller. Det intressanta i sammanhanget är möjligen att just den här utrikesministern hade sökt sig till enskildhet och inte sällat sig till den offentliga urinoaren vilket fick mig att dra ytterligare en slutsats. Nämligen en som handlade om ett folk i nöd och dess avstånd till makten. Antagligen har de inga pissrännor i Arvfurstens palats.