Myten om mitt kungliga blod

Släktforskning är på god väg att bli något av en folkrörelse. Men det är inte alltid det man finner i de gamla kyrkböckerna tål dagens ljus. Jag har en känsla av att illdåd och tillkortakommanden ibland göms undan för eftervärlden till förmån för små obetydliga framgångar som i stället förstoras upp till monstruösa succéer. För att göra oss alla till något vi inte är har vissa av mina släktingar länge hävdat ett blodsband med familjen Bernadotte. Enligt deras egen historieskrivning skulle min farmors far vara oäkta son till Oskar II. Jag växte upp med den bilden som någon sorts mörk hemlighet. Redan då tror jag att jag insåg att det var något lurt. Annars skulle jag nog ha berättat det för någon.

Det var sedan när jag blev vuxen som jag förstod att vi deltog i någon sorts kollektiv manöver som gick ut på att polera utanpåverket. När jag på 70-talet dessutom fann min tillflykt i små världsfrånvända vänsterkotterier skulle det vara att skriva under sin egen dödsdom att hävda att man var släkt med kungen. Jag skulle ha fått gå på plankan. Och det är, innan jag går vidare, på sin plats att påpeka att jag inte har ändrat uppfattning om kungahusets vara eller icke vara. Och inte fan vill jag vara släkt med kungen. Det skulle bara ställa till det för mig.
Men om vi skulle ta och reda ut begreppen, så långt det är möjligt. Det som skulle kunna tala för ett släktskap är det faktum att farmors far var skrämmande lik Gustav V. Om detta råder inget tvivel. Det ska dessutom finnas ett bevis i form av den gamle gubbens prästbetyg där det helt enkelt skulle ha stått att han heter Bernadotte. I så fall vore väl allting klart. Ingen har vad jag vet fått se det där betyget. Så bortsett från en påtaglig porträttlikhet med det som i så fall skulle vara hans halvbror är beviskedjan lika tunn som amerikanskt kaffe, och jag uppfattar det hela som något av en intern myt. Något den som önskar kan ta till när han eller hon har slagit i botten och famlar efter ett sista halmstrå. Jag tror alltså inte ett ögonblick på den och jag vet dessutom att det är många andra som hävdar kungligt släktskap som utgår från just Oskar II. Den gamle monarken var inte direkt känd för att hålla ormen kvar i brallorna om man säger så.  Nej, detta är av allt att döma bara ett sätt att fläkta in lite glitter och flärd i släktträdet, ett försök att göra en hängbjörk till en julgran.

Men om man skulle leka lite med tanken, vilket ännu inte är förbjudet vad jag vet, så skulle jag, om det nu mot all förmodan skulle finnas någon sanning i påståendet, kanske ha varit hertig över något trist landskap där det regnar hela tiden och jag skulle möjligen släppas fram för att klippa av ett blågult band vid någon obetydlig invigning, ett köpcentrum i Tranås eller så. Det är allt. Men om vi tar oss friheten att lattja vidare och skissar ett scenario med kvinnlig tronföljd några decennier innan det blev verklighet skulle min salig far faktiskt ha kunnat vara kung av Sverige. Och i förlängningen av detta resonemang ser naturligtvis den uppmärksamme läsaren redan här undertecknad omgiven av ett hov av underdåniga tjänare, med kungakronan lätt på svaj uppkrupen på en guldtron långt där borta i fjärran. Tanken svindlar som den kan göra ibland när världen är för stor och människan på tok för liten.

Men nu finns faktiskt en räddningsplanka tillgänglig för alla som orättmätigt tycker sig förpassade till skuggorna. Nu kan man få svar på sina frågor om eventuellt släktskap med den kungliga familjen via ett företag med Jan Bernadotte i spetsen. Man kan lämna in ett DNA-prov och få svart på vitt. Kalaset kostar 7 500 kronor vilket ju är en spottstyver för alla kungligheter. Ett kalas jag inte ämnar delta i.

Tror inte att min kära hustru heller skulle var så förtjust i hovlivet. Hon är för övrigt släkt i rakt nedstigande led med Stålmannen. Stålmannen härstammar som alla vet från Danmark, vägrar inse att han är pensionär fast han snart fyller 85 och kutar i skogen flera gånger i veckan. Om detta råder det å andra sidan inga som helst tvivel. Och när alla tankar nu svindlat färdigt för den här gången finner jag mig själv vara både nöjd och belåten med min långsamma vandring över jordskorpan. Jag är bara en helt vanlig man som har haft förmånen att få allt det en sådan kan önska sig, och jag avsäger mig, för alla eventualiteters skull, här och nu all rätt till Svea rikes tron för all framtid.