Krönika. Frida Inghamn.

2017-11-07 06:00

När känseln blir det viktiga

Tanken slog mig att jag, när jag väl återvänder, kanske inte kan se platsen.

Jag har en ögonsjukdom som troligtvis kommer göra mig blind en dag, Retinitis Pigmentosa med näthinneavlossning. Man skaffar sig en del mentala mekanismer för att anpassa sig till den vetskapen. Vad kommer jag ha att arbeta med när det väl sker? Till att börja med så har jag, och kommer jag alltid bära med mig, vetskapen om att jag en gång blev döv och numera lever med Cochleaimplantat. Alltså konstgjord hörsel. Robothörsel. Så fort jag plockar av mig de hörapparatsformade små datorerna (cipparna) som sitter med varsin magnet på huvudet är jag stendöv och kommunicerar enbart med teckenspråk. När jag har dem på mig kommunicerar jag även med talat språk. Att ha rätten att välja är fantastisk. För mig har det funkat riktigt bra, men det var en lång och svår resa hit. Vetskapen att tekniken inom syn kanske någon gång också når dit har jag, men det inget jag tror särskilt starkt på.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Jag har börjat knyta an till ting med känseln väldigt mycket. Jag minns hur jag för fem år sedan var på Teneriffa med familjen. Jag hade en fantastisk assistent som syntolkade omgivningen åt mig. Jag minns att jag tänkte att det här var ett ställe jag skulle vilja återvända till. Tanken slog mig att jag, när jag väl återvänder, kanske inte kan se platsen. Det kändes viktigt att knyta an till den med mina andra tre sinnen. Doft och smak tillfredsställdes framför allt med hjälp av underbar spansk mat. Känseln då? Det fanns en lång promenadgata längst Fanabe beach där vi ofta gick. Jag funderade på hur det skulle kännas att gå där en dag utan att se. Jag kände doften av havet, fuktig vind mot ansiktet. Assistenten syntolkade scenen.

Det blåser mycket i dag så ingen badar, många promenerar. Flicka säljer vindsnurror och blinkande leksaker. Din dotter går balansgång på den låga muren mellan promenadgatan och stenstranden. Din man håller henne i handen. Stenstranden är full av svarta stenar. Ottilia hoppar ner och nu tittar hon på dem.

Jag vill också se stenarna!

Snart hade jag rullat fram till den breda, platta muren. Assistenten och familjen hjälptes åt att plocka upp stenar och lägga på muren där jag nådde dem. Lavastenar med små hålor i ytan. De var mjuka i formerna men hade skoningslöst formats av naturen. Jag blundade och kände på varenda en. Min assistent började gråta utan att jag sagt ett ord. Hon visste att det här var ett speciellt ögonblick för mig. Jag satt tyst och kände på alla stenarna. Precis som seende människor knäpper ett foto  på semestern och sedan placerar i en ram på fönsterbänken eller som bakgrundsbild på mobilen skulle det här bli ett ting som jag kunde knyta upplevelserna och minnena från den här resan till.

I dag kan du hitta många stenar på mina fönsterkarmar. De kommer från olika platser och bär med sig unika minnen. En av dem är en svart lavasten. När jag tänker på det så inser jag att nästan inget är slätt hemma hos mig. Om ett ting inte har en intressant och kännbar struktur är den inte lika intressant för mig. Jag knyter inte an på samma sätt. Syn och hörsel är fjärrsinnen. Doft, smak och känsel är närsinnen. Världen blir betydligt mindre för den som ska avläsa den med sina närsinnen. Därför blir små objekt viktigare än annars.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Sex.

Sämst just nu: Skräcken inför magsjuke­säsongen.

Frida Inghamn
Frida Inghamn 

Är bloggare, föreläsare och konstnär som gärna äter ost framför Stjärnornas krig.