På jakt efter tiden

Mamma, ska vi leka?”
” Vänta lite, jag måste bara diska. Och sen måste jag…”

Jag önskar mig mera tid! Tid för ensamhet, tid för tvåsamhet och framför allt tid för barnen. Tid att leka utan att en massa ”måsten” flåsar mig i nacken.

Jag vet att jag inte är ensam om tidsbrist under småbarnsåren. Och lösningen heter alltid: Du måste prioritera! Jag hatar att prioritera! För vad ska jag prioritera bort? Prioriterar jag bort ”måstena” så slutar vardagen att fungera, alltså måste jag prioritera bort de roliga sakerna. Och det vill jag inte för utan roliga saker orkar jag inte med de tråkiga. Som disken till exempel.

Jag har diskat i cirka 787 timmar under de dryga fem år som jag har varit förälder. Alltså ungefär en månad, dygnet runt. Min make har ägnat lika mycket tid åt disken, då vi är näst intill maniskt jämställda på den punkten. Betänk att barnen bor hemma i femton år till. Det blir åtta månader vid diskhon. Åtta hela månader av barnens uppväxt ska mamma och pappa diska, det är ju alldeles fruktansvärt!

Så vi köpte en diskmaskin. Äntligen! Som vi har längtat, fantiserat, mätt och planerat. Och så hittade vi en liten bänkmaskin som på centimetern fick plats på den tomma ytan vid diskhon. Så där barn, nu ska mamma och pappa bara fylla maskinen, sen har vi tid att leka, oj vad vi ska leka! Nästan högtidligt trycker vi igång familjens nya vän och njuter av det surrande ljudet som ska ge oss det vi önskar oss mest av allt: Tid!

Men vänta lite. Den där platsen var ju kökets enda avlastningsyta. Hur ska vi nu få plats att laga mat? Jo, om vi byter plats på den utdragbara skärbrädan och sätter fast den bredvid spisen istället. Vänta lite barn, mamma ska bara skruva lite. Ut med skärbrädan, skruva isär skåpen och byta plats på skenor, så där ja! Men nu är ju skärbrädan i vägen för kylskåpet… Vänta lite barn, mamma ska bara flytta kylskåpet. Så ut med kylen från sin givna plats i hörnet och ställ den där hamsterburen brukar stå. Perfekt! Men vart ska nu hamstern ta vägen? Jo, om jag flyttar på byrån och skruvar ner den väggfasta hyllan så får buren plats bredvid soffan istället. Men oj då, nu har vi en helt ny yta där vi kan bygga en bänk. Vänta lite barn, mamma ska bara upp på vinden och leta fram den där gamla bordsskivan. Och se, den passar perfekt efter lite sågning. Så fast med skivan och på med lite färg, och väggen bakom var ju ful och behöver ett tyg som måste sys till lite, vänta lite barn, vi ska snart leka. Jag ska bara montera en lampa också. Men så bra, nu får ju de tomma mjölkpaketen plats under bänken, perfekt. Vänta lite barn, mamma ska bara möblera om lite i skafferiet…

Och så där har det fortsatt hela jullovet. Den ena smarta lösningen har gjort den andra möjlig eller omöjlig och fått hela lägenheten att ändra struktur. Och när diskmaskinen häver upp sina åtta(!) skärande pip och talar om att den är färdig så står jag och maken mitt i ett renoveringskaos och undrar vart tiden och barnen tog vägen. Barnen hittar vi, gömda i den stora diskmaskinskartongen. Men tiden? Hur hittar vi den? Och jag tänker på de föräldrar som lever i hem under ständig renovering. De som gör upp stora planer om smarta lösningar, och ägnar timmar, dagar, år åt att förverkliga drömmarna om en smidig vardag som ska ge dem tid och livsrum. Når de någonsin fram till målet? Går det att hitta tiden när man lägger ner så mycket tid på att försöka hitta den?

”Mamma, ska vi leka? ”
” Vänta lite barn, mamma ska bara skriva en krönika om att hon inte har tid att leka för att hon försöker hitta tid att leka. Men sen, barn, sen ska vi leka. Oj vad vi ska leka!”