På väg mot nästa kom ihåg

Det finns en tunn lina vi alla balanserar på. Vi måste ha full uppmärksamhet åt alla håll, sätta foten rätt, hänga med, parera, fånga upp det som tappas. En miss, och det är kört. Inbillar jag mig. Och det är nog en av mina största rädslor – att tappa kontrollen över alla viktiga ”kom ihåg” i livet.

Men det är så lätt hänt. En sömnlös natt med ett hostande barn i örat, och pappren med dagistider ligger inte där i väskan. En stressig dag på jobbet och jag glömmer datumparkeringen på gatan och bilen får en lapp. Och biblioteksböckerna, tandläkartiderna, utflyktsryggsäcken till dagis varannan torsdag, släcka, låsa, kolla spisen, cykellysen, vinterdäck, blöjor. Och den där känslan av skräck när jag hittar en obetald räkning längst ner i lådan med viktiga papper. Hur har jag kunnat glömma? Jag är inte sån! Håller jag på att tappa kontrollen? ”Kommer polisen att sätta dig i fängelse nu?” frågar femåringen med darr på rösten. Jag ger honom ett lugnande nej, men om sanningen ska fram så är jag nog inte riktigt säker.

För faller något så faller kanske allt? Tappar jag kontrollen och balansen så störtar jag kanske rakt ner i polisens brandsegel och kastas i finkan? Vad skulle hända om tillvaron rubbas så pass att jag faktiskt glömmer alla räkningar, plus biblioteksböcker, tandläkartid och bil? Straffavgifterna hopar sig, kronofogden skuggar mig, jag kan inte längre betala. Stressen gör att jag glömmer fler saker, missköter mig på jobbet, får sparken, blir vräkt, blir galen, socialen tar barnen och maken lämnar mig för en roligare tjej. Ett, tu, tre så är livet förstört.

Nej, så lätt hamnar man nog inte på samhällets botten, inte i vårt land. Hoppas jag. Men jag tänker på tjejen här i Örebro som jag läste om i tidningen. Hon som hade hämtat sitt barn på dagis och skulle laga mat. En helt vanlig dag. Hon hällde olja i stekpannan och passade på att byta en blöja i förbifarten. Då hon var klar med blöjbytet stod köket i lågor. Hon sprang ut med barnet till en granne och sprang in igen för att släcka. Tingsrätten dömer henne nu till 30 dagsböter för allmänfarlig vårdslöshet.

Hur nära har inte de flesta av oss varit? I alla fall som småbarnsförälder måste man göra flera saker samtidigt för att få livet att gå ihop. Medan jag skriver denna krönika har jag till exempel tvättstugan att passa, kokande soppa på spisen, en pågående mejlkommunikation, väntande telefonsamtal, och i bakhuvudet middagsplaner, dagistider och en lista på saker som måste tas tag i. Så lätt att något går fel! Ibland är det ren tur att vi håller oss kvar på linan, upprätta, andfådda, på väg mot nästa ”kom ihåg”.

Jag försvarar inte vårdslöshet, självklart inte. Och den slarviga mamman har nog lärt sig en läxa: Man får inte elda upp sitt kök! Men jag förundras över den märkliga logiken i rättsammanhang. Att stress-orsakad vårdslöshet straffas med ännu mer pålagd stress, skuld och skam. Att obetalda räkningar straffas med fler räkningar. Det är som att bota våld med våld. Som att lägga en tung säck sand över ryggen på den som inte kan gå upprätt, i tron att det ska hjälpa personen framåt.

Borde man inte i stället ordinera denna stackars kvinna ett djupt andetag? En helg med spa och yoga? En veckas ledigt från jobbet och en jämställd partner som tar hand om hushållsgöromålen? För det borde väl ligga i samhällets intresse att förebygga vårdslöshet så att vi inte utgör livsfarliga stressfaror för varandra? Och skammen, straffet för att ha tappat kontrollen, jag lovar, den finns där hos kvinnan ändå.