Krönika. Klara Olander.

2017-04-28 11:38

Samtalen som människor hade förr

Jag har förlorat förmågan att tro på att jag och någon som säljer något kan ha ett schysst snack. 

En gammal man knarrar fram till disken med sin rullator. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Jag ska be att få lämna de här, säger han och lägger mödosamt upp några ljudböcker.

Något gör att jag inte ber mannen att gå till återlämningsautomaten.

– Det ordnar jag, säger jag i stället och drar dem snabbt på återlämning innan jag tittar upp. Tack, säger jag. 

– Ja de där var riktigt bra ska jag säga dig, säger farbrorn. Den där, säger han och pekar med ett krokigt finger på en deckare, den var ju ruggigt spännande, tycker du inte det?

– Jag har faktiskt inte läst den, säger jag. (Jag säger faktiskt för att jag gärna vill ge sken av att jag läst typ alla böcker på bibblan. Det är mycket pinsamt att jag säger så.)

– Har du inte det? Men den var jättebra. Den utspelar sig i Norrland där det bor … 

Sedan följer en lång återgivning av bokens innehåll, karaktärer och vad den väckte för tankar och minnen. Och det är så himla fint att höra vad han tyckte och tänkte. Men jag var ny på mitt jobb på biblioteket så det gjorde mig samtidigt förbryllad. Varför berättar han det här för mig, tänker jag innan jag kommer på att det här är ju ett helt vanligt samtal. Sådana samtal som människor hade förr. Och då slappnar jag av litegrann och kan lyssna och vi har en trevlig stund. 

Det slog mig igen i dag när jag var i mataffären. En kvinna stod och proppade ner en toalettpappers-förpackning i en tygväska inne i affären. Jag såg mig omkring och tänkte att, om hon ska stjäla den där, så är hon inte särskilt smidig. Men sedan såg jag blippern på hennes kundvagn. Hon självscannade ju varorna och kunde packa dem direkt. Helt utan att behöva ta kontakt med någon annan människa. 

Nu tror ni kanske att det ska komma en lång utsaga om hur synd det är att vi människor inte pratar med varandra längre. Men nja, så känner jag inte riktigt. Jag tycker nämligen själv att det är sjukt skönt att slippa ha samtal med personal som är tillsagda uppifrån att ge god service. I en kiosk där jag brukar handla är det en kassörska som ler hela tiden medan hon pratar. Det är oerhört irriterande.

– Får det lov att vara något mer? säger hon hurtigt på ett så påklistrat sätt att jag demonstrativt bara skakar på huvudet. 

– Ha en bra dag, ropar hon efter mig.

Detsamma, mumlar jag och tänker, gud, borde inte denna kvinna få slippa? Inte ska hon väl behöva känna att hon måste le och flamsa sig? 

Ännu värre är det när man strosar runt lite planlöst i en klädbutik och någon plötsligt glider upp längs ens sida och säger:

– Behöver du hjälp med någonting kanske?

Jag får alltid lust att svara att jag behöver hjälp med rätt mycket. Smutstvätten hemma, mina risiga nagelband, att få mitt barn att borsta håret, pengar till semester. 

I stället säger jag alltid, liksom skamset att nej, jag tittar bara. Jag säger inte: jag kommer inte att köpa något hajar du väl, det är en vecka kvar till lön.

– Det är bara att säga till om du ångrar dig! säger butiksbiträdet. 

– Tack säger jag. (Putsa mina fönster?).

Kort och gott: Jag har förlorat förmågan att tro på att jag och någon som säljer något kan ha ett schysst snack. 

Men det tror jag inte gäller mannen på bibblan. Han tror att vi kan ha ett bra samtal. Kanske, smickrar jag mig, är det för att vi på bibblan inte säljer något. Vi lånar ut. Och en del utav min misstro mot samtal mellan säljare och kund är väl just den osköna grejen att vi befinner oss i ett spänningsfält mellan att sälja varor åt någon annan, vara varor, och att bli förbrukade som dylika. Samtidigt tror jag att mannen från bibblan hade gett ett butiksbiträde samma chans att språkas vid en liten stund.

Fanns det för den generationen en tid när vi kunde tala med varandra bortom våra roller som arbetstagare och konsumenter? Mycket tveksamt, men farbrorn gör i alla fall en ansats och det finns något jäkligt fint med det. Vi i den här generationen väljer att inte samtala alls. Skönt, men kanske också lite fegt. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Filmen Sameblod – skildrar på ett väldigt fint och drabbande sätt rasismen mot samer.

Sämst just nu: Allt man vill, som man inte hinner göra.