Krönika. Eva Ahremalm.

2017-05-23 08:23

Satsa på soldrivna bilar

Jag vet att hon spottar ur sig avgaser och är illa för miljön. Men jag älskar det livsrum hon ger mig.

Jag har en plats som är bara min. Ett livsrum. Ett hålrum i tiden. Där kan jag tänka fritt och bara vara. Utan prestation. Ingen ropar på mig och vill mig något där. Där vilar jag från alla måsten och borden. Ingen disk eller tvätt pockar på. Inga listor på saker jag skrivit ner som jag ska göra. Jag liksom vilar där. Och när jag är färdigvilad och får lust till något annat kan jag använda min plats för att hämta in kunskaper, bli inspirerad och förundrad. Jag till och med tänker nya tankar på den här platsen! Och det får man vara glad för när forskningen säger att vi till 95 procent tänker på samma saker hela tiden. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jaha … det låter ju fint tänker du kanske … var har människan hittat en sådan plats? Är det en glänta i skogen? En grotta i Kilsbergen? En yogastudio eller ett meditationsrum med intonande musik på rätt frekvensnivå, som får hennes celler att läka och dallra i rätta våglängder? Eller är det kanske en bergsklippa där hon sitter och dinglar med benen och tittar ut över Närkeslätten och djupandas och njuter av fåglarnas svävande vingslag? Nej. Det är BILEN! 

Jag vet att hon spottar ur sig avgaser och är illa för miljön. Men jag älskar det livsrum hon ger mig. För jag åker ofta ensam i min bil. Dessa 33 kilometer som jag far mellan hem och stad flera dagar i veckan ger mig en viktig ensamhetsstund. Rattandet, gasandet och bromsandet ger kroppen en fysisk aktivitet. Ungefär som att räkna andetagen under en meditation, vilket gör att mitt sinne kan öppna sig fritt och lekfullt. 

Och när jag inte ”befinner mig i ett transtillstånd” så kan jag bara trycka på knappen och vips så lyssnar jag på P1. Vilken guldgruva! Där tar jag in världen när jag lyssnar på: Filosofiska rummet, Kropp och själ, Radiopsykologen, Spanarna, Meny, Människan och maskinen, Nordegren och Epstein, Dokumentärer, Språket, Plånboken.”You name it” 

Och blir jag för upprörd av inskränkta människor som har hört av sig till Ring P1 så kan jag bara vrida ner volymknappen, och så sitter jag där i min lilla bubbla igen.

Ibland stannar jag till på skogsvägen de sista kilometrarna för att en älg plötsligt står vid vägkanten. Då tittar vi på varandra, han viftar på öronen och jag vinkar lite. Ett möte på livets väg. 

Men det kan också uppstå andra möten som är guld värda. Att sitta i bilen med en vän bredvid ger fantastiska samtal. Det blir liksom mer kravlöst än när man sitter mittemot och glor på varandra. Både landskapen och samtalen böljar fram och tillbaka. Ögonen är riktade i fjärran och hjärtat öppnar sig i enkelheten. 

Jag känner en man som uppskattar bilköer när han har hämtat sin son efter skolan, för då får de en alldeles egen stund tillsammans, bortanför läxor och kvällsbestyr. De kan inte göra annat än att prata med varandra. 

I min ungdom när jag liftade, fick jag ofta rollen som samtalsterapeut. Föraren lättade sitt hjärta kring diverse bekymmer i denna kravlösa bubbla som bilen eller lastbilen erbjöd. Det kanske är ett nytt terapikoncept? Åk med mig en timme i bilen och öka din självförståelse. Ett hett tips för den som vill hitta nya vårdformer. 

Bilen blir därför inte lätt att ge upp. Nu när vi ska bygga om vårt samhälle till ekologiskt hållbart, hoppas jag att vi satsar på soldrivna bilar. Så att jag även i fortsättningen, utan att få dåligt samvete för miljön, kan få njuta av mitt  alldeles egna livsrum – bilen.

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Så glad för alla fina tomatplantor jag fick när mina egna frös bort.

Sämst just nu: Sämst denna vecka: Jag blir galen av att prata med telefonrobotar. Upprepa. Tryck på 1 eller 2 upp till 10 … tryck #. Ge människor jobb så att det kommer in skatt till samhället i stället!