Krönika. Eva Ahremalm.

2017-07-04 06:00

Tänk alla andra möjliga liv jag kunde ha levt

Allt är tjusigt på ett så där genomtänkt sätt jag aldrig lyckats genomföra på mig själv.

Jag tittar beundrande och avundsjukt på den snitsiga kvinnan i dräkt. Hatten sitter lite på sned. Allt är tjusigt på ett så där genomtänkt sätt jag aldrig lyckats genomföra på mig själv. Med en sval elegans går hon med klapprande steg genom Sky City på Arlanda. Rullväskan följer henne som en vän på vägen. Glömde jag säga att hon är flygvärdinna? Jo så är det. Och jag blir märkligt nog glad när flygvärdinnor ser så där härligt glamourösa ut. Precis som i min drömbild, när man anar en doft av en annan värld. En värld jag aldrig hamnade i. Och jag kommer på mig själv med att tänka: varför blev jag inte flygvärdinna? Jag kunde ha blivit det om jag bara vinkat lite extra åt ägaren av Green hotell i Tällberg när jag jobbade där som lillvärdinna efter gymnasiet. Många av de andra blev det per automatik. Men jag var för radikal. Jag fnös åt ytligheten. Kanske lite extra för att jag trots allt var lite kort. Endast 163,5 cm. Och man skulle ju nå upp till de där sidoluckorna som alla flygvärdinnor smäller igen och har koll på innan starten.

Ja, inte är det någon bra idé att älta, det yrkesvalet är det nu för sent för. Mina framtida oprövade yrkesval har sedan länge varit i ett mycket begränsat läge. Men tänk alla andra möjliga liv jag kunde ha levt om jag valt ett annat yrke. Och precis så tänkte jag när jag för några veckor sedan hamnade på akuten på grund av ett gallstensanfall. En kvinnlig läkare mötte mig proffsigt och skickligt. Hon kunde sitt jobb och sållade bort möjliga sjukdomar på en grisblink. Plötsligt infann sig en stark undran över varför jag inte blev läkare. Det hade ju varit trevligt. Gärna kirurg. Både välbetalt och spännande. Varför pluggade jag inte bättre? Hade lite stringens och mål i mitt unga tonårsliv? Kanske var mina undringar påverkade av det starka smärtstillande medlet jag fick och som ökade min sentimentala nivå. Men läkare är ett tjusigt yrke, det går inte att komma ifrån.

Men det räcker för mig att titta på Präster som söker kärlek på SVT, som jag gjorde förra veckan. När de presenterar sig och visar upp sina arbetsuppgifter så börjar jag (till och med utan smärtstillande) fundera på varför jag inte blev präst. Att jobba med själen och livet och döden och kärleken i ett evigt flöde mellan nattvarder och kafferep. Eller varför blev jag inte kvantfysiker och forskare av universums nollpunktsfält, för att bättre förstå existensen?

Men jag är glad för mina val att arbeta med scenens konst. Och det valet tog jag redan när jag var fem, balanserades på staketet utanför lekis. Jag råkade komma för tidigt en morgon och hade lite funderingstid över och bestämde mig för att aldrig sluta leka även som vuxen. Inte bli seriös och liksom färdig som de alla verkade i mina ögon. Därför blev det som det blev. Teater, artisteri, skrivande och sjungande i en evig lekande kretsgång. Nåja, jag ska inte överdriva. Även detta ”yrke” har sina mörka dagar. Men jag har sällan tittat på klockan och undrat när jag får gå hem för dagen. Och jag är så tacksam för att som vuxen få fortsätta leka, forska och växa.

Och ni som är läkare, präster, flygvärdinnor eller kvantfysiker, eller nåt annat av alla tusentals möjliga yrken: kanske leker ni med och växer så det knakar? Vad vet jag. Det hoppas jag, och tänker på Tomas Tranströmer när han skriver: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall!”

Bäst & sämst

Bäst just nu: Ser fram emot att få växa lite till med scenkonst och Lilla Kvartersteatern och Sanna Gård och Psykodrama ledarutbildningen framöver.

Sämst just nu: Att det blåser så förbövlat hela tiden! Alla blir vi förvirrade – växter och djur och människor.