Krönika. Klara Olander.

2017-08-08 06:00

Två barn – två väldigt olika erfarenheter av krig

Det blir så ofattbart med de ensam­kommande barn som på egen hand tagit sig från krig till ett fredligt Sverige.

Det finns en tjej på typ tio år som brukar komma in på mitt jobb bara för att snacka lite. Före sin skolavslutning kom hon och berättade att hon skulle åka till sin pappas hemland Afghanistan i sommar. ”Oj, men är inte det lite farligt”, sa jag.

”Jo”, sa hon, ”det är ju krig och så, men inte så mycket krig där hans mamma bor. Och han vill att jag ska få träffa henne innan hon dör.”

Jag sa något taffligt ”Oj” till, och sedan att hon skulle vara rädd om sig. Jag blev så klart orolig för henne, och också orolig över vad jag såg i hennes ögon; att hon visste mycket om krig men ändå skulle åka.

Jag tänker på mig själv i den åldern. Vad jag visste om krig. På somrarna åkte vi ofta till Finland för jag har mycket släkt där och vi besökte alltid morfars barndomshem, ett litet torp som kallas  Björkbacka. Jag tyckte alltid att det var otäckt där. Min morfars far dog i finska vinterkriget och när jag var stor nog fick jag reda på att han kom tillbaka till torpet i en kista. En kula hade gått genom hans skalle. Det var så kallt i jorden när kroppen kom till Björkbacka att kistan fick stå i uthuset tills tjälen gick ur marken och det gick att begrava honom. På övervåningen i huset hängde hans stuparbrev på en vägg, undertecknat av Gustaf Mannerheim.

Allt med detta drog ett kallt stråk genom min kropp, något blev mörkt och svindlande. Ofattbart. Vi åkte och såg på hjältegravarna och jag stod framför dem och förstod och förstod verkligen inte, samtidigt. Kriget märktes också på morfar och mormor på lite olika sätt. De sparade på precis allt och tog tillvara på allt och när man satt med den beska memman i munnen, svalde man när mormor sa att memma, det var så gott under kriget.

Det var den lilla personliga erfarenhet jag hade av krig, men det räckte för att skrämma skiten ur mig. Och då blir det så ofattbart med de ensamkommande barn som på egen hand tagit sig från krig till ett fredligt Sverige. De har förstahandserfarenheter av krig och vi låter dem inte stanna! De som vet så mycket mer om krig än vi ens kan föreställa oss i våra värsta mardrömmar skickar vi tillbaka. Till krig.

Den tioåriga tjejen kom till jobbet precis innan jag gick på semester och berättade att de inte skulle åka. Hon satt på min kontorsstol och snurrade fram och tillbaka. ”Det är för farligt, säger pappa”, berättar hon.

Jag kände mig lättad. För det är ju just det. Det är för farligt där, för alla.

På semestern åker jag till Grekland. Jag är så glad, dricker drinkar och far runt som ett blötdjur i det turkosa vattnet. Simmar bort det mörka vatten som sveper över mig; någonstans här på öarna runt omkring sitter människor som flytt från krig. De väntar på att få komma till en plats där de kan vara säkra. Där de också kan simma i vattnet, inte fly i det utan flyta. Flyta och andas.

Bäst& sämst

Bäst just nu: Syrran! Min vapendragare och min bästa vän som alltid får mig att skratta.

Sämst just nu: Att en tredjedel av svenskarna under semestern känner att de vill byta jobb. Det är säkert också bra, men deppigt. Ekorrhjulet närmar sig!