Vad hände med Bamse?

Vi ligger på sängen, barnen och jag, och läser en Bamsetidning från 1982. Ute öser regnet ner, men i Bamseland skiner solen. Bamse ska hjälpa sin mormor i leksaksaffären. Hon är förtvivlad över att tåget mellan staden och dalen har slutat att gå, och ingen kan köpa hennes starka och bra leksaker som det lokala företaget Bröderna Bäver tillverkar. Bävrarna försöker i stället sälja till Krösus Sorks varuhus inne i stan, men Krösus vill inte köpa. ”Han sa att våra grejer är för starka. Saker ska gå sönder så att folk snart köper nytt,” säger Bröderna Bäver. Bamse blir självklart dunderarg!

– Varför ska saker gå sönder, mamma?

Och jag svarar som så ofta:

– För att någon vill tjäna pengar.

– Men då blir ju barnen jätteledsna!

En halvtimme senare är det gråt och skrik i stugan. Två-åringens största hobby är just nu att klippa, och denna gång var det Bamse som råkade illa ut. För att trösta femåringen lovar jag att köpa en ny Bamsetidning, senaste numret. Men när jag står i affären och letar verkar det vara omöjligt att köpa bara en tidning utan att få någon inplastad superplastig plastleksak på köpet. Men jag har ju lovat, och den medföljande miniatyrbadbollen gjorde två-åringen glad. Medan jag läser den nya tidningen, (som var den tunnaste Bamse jag någonsin läst, både omfångsmässigt och innehållsmässigt, oj vilken skillnad mot 1982!) så sprider sig en stark, frän plastlukt i huset. Badbollen – som tvååringen nu glatt suger på – luktar som något man instinktivt borde kasta ifrån sig. Gift, helt enkelt, ut med den! Två-åringen efter, intimt fastsugen vid bollen, och jag tycker mig minnas att jag läst att ju mer en plastgrej luktar, desto fler hormonrubbande och cancerframkallande ämnen finns det i den. Har Bamse någon koll på sånt?

Så jag skriver till Bamse och frågar vad den stinkande badbollen innehåller? Jag får ett raskt svar att det absolut inte finns något skäl till oro, men som plåster på såren för luktbesvären ska jag få en liten kompensation. Tre dagar senare hämtar vi ut en stor säck på posten. Det blir som julafton mitt i sommaren! I säcken ligger hela åtta stycken olika serietidningar av lägsta kvalitet (ingen Bamse, men väl Svamp-Bob Fyrkant…) plus en ansenlig mängd inplastade plastleksaker av ännu sämre kvalitet. Den vattensprutande fjärrkontrollen går sönder då vi öppnar omslagsplasten, och åker direkt i soporna. Plastlucke-memoryt är felkonstruerat, plastflöjten ospelbar, Svamp-Bob-gubben skev och Blixten-bilens hjul ramlar av.

Vad hände egentligen? Allt jag ville ha var en Bamsetidning med bra och spännande historier, och nu sitter jag här med ett berg av plast och skräp? Hur blev det så? Och barnen, som först var så glada, har på några minuter blivit besvikna och gråter över sina nya trasiga leksaker. Och någonstans tycker jag mig ana Krösus Sork, som med ett belåtet leende gnuggar händerna…

Jag får en känsla av att ha blivit vilseledd. Alla dessa ursäkter, alla små kompensationer för att vi inte får vad vi egentligen vill ha. Är det av rädsla för klagomål som företagen vill få oss att byta fokus? Är de så medvetna om att de levererar skit, att de förbereder förlåt-oss-presenter till kunderna? Hamburgerkedjorna ursäktar att maten är onyttig – se här barn, en plastig superhjälte som ni känner igen från tv! Och serietidningarnas medföljande plastskräp är nödvändigt för att vi inte ska märka att innehållet i tidningen inte är värt pengarna. Men det är sorgligt att inte ens Bamse, allas vår präktige och politiskt korrekte superhjälte, vågar stå emot. På 30 år har han bytt sida från starkt och hållbart, lokalproducerat och äkta bäverhantverk, till massproducerat miljövidrigt skräp a la Krösus Sork. Bara för att någon vill tjäna pengar…