Krönika. Victor Bengtsson.

2017-01-08 10:55

Vad har jag lärt mig?

Det slår om och blir ett nytt år. Ibland kan man nästan känna det i luften. Som att något ändrats. Fast kaffebryggaren står på samma plats och disken ser ut precis som den gjorde 2016.

Jag drabbas varje år i anslutning till årsskiftet av en slags mikrodepression. Det känns som att man tvångsmässigt måste utvärdera och påtvingat måste fundera över sitt liv. Var jag var när året började och var jag befinner mig nu ett år senare? Det finns något smärtsamt i att utvärdera. Att se hur livet på det hela taget mycket mer går i cykler, än som jag skulle hoppas på, gå rakt fram. Det gör också lärdomarna så svåra. Det känns som att jag aldrig lär mig. Jag har problem med samma saker som jag hade problem med 2015, 2016 och säkert 1995 också. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Jag har till exempel svårt att tänka när jag känner mycket negativa känslor vilket gör mig aningen narcissistisk. Jag har inte lärt mig att sittkissa, till hela familjens stora förfäran. Jag säger ibland saker på ett för hårt sätt. Jag retas med dem som jag gillar mest. Jag läser fortfarande mest fantasyböcker. Jag surar ibland under väldigt långa stunder. Min partner får ta större känslomässigt ansvar i vår familj, samt ha större koll på planeringen, vilket får mig att känna mig som en pinsam man från 50-talet. Ibland har jag svårt att veta hur mycket plats jag ska ta i arbetssituationer. Det kan bli alldeles för mycket ibland och alldeles för lite vid andra tillfällen. Jag är otrevlig mot servicepersonal när jag är på dåligt humör, fast de inte gjort mig något. Och jag får aldrig riktigt ordning på det där med ekonomin. 

Men jag är inte den enda som har svårt för det där med att lära av sina misstag. 

2016 kändes som ett år där vi gick baklänges i utvecklandet av en demokratisk värld. Och i jämförelse med världen i stort kanske man kan säga att jag åtminstone var lika dålig 2015 som 2016, medan världen tvärtom har gått bakåt. 

Så sitter jag här i min fåtölj. Tittar på barnen som leker med sina julklappar, jag är lycklig. Så lycklig att jag har lyxen att utvärdera. Lyxen att få fundera ett slag på mitt liv, och över mina tillkortakommanden, samt lyxen att faktiskt göra något åt det under året som kommer. 

Jag hoppas att världen blir lite bättre nästa år, samt att jag lyckas lösa sittkissandet. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Att civilsamhället visar ett stort och fint engagemang kring de personer och grupper som har det som sämst. Det är faktiskt fantastiskt fint när kollektiv empati visar sig och det är bara att hoppas på att den håller i sig under hela året. 

Sämst just nu: Alla de barn som lever i och inte längre lever i krigets Syrien. Det måste få ett slut!