Krönika. Helena Hedlund.

2017-10-31 06:00

Värdet av en ledsen smiley

Skriver jag ett inlägg utan smiley så känner jag att det kan uppfattas som otrevligt.

 

Jag skriver ett mail till barnens lärare. Det är ett kort informativt mail om ett tandläkarbesök, ändå sitter jag och tittar på det länge. Ser det inte lite otrevligt ut? Tänk om läraren tror att jag inte tycker om henne? Borde jag kanske ändå avsluta med en tokig smiley? Så att hon inte tror att jag är arg?


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Och jag kommer att tänka på en övning som vi gjorde på teaterhögskolan. Vi skulle sitta mitt emot varandra och prata om alldagliga saker, men vi fick inte röra en min. Inte le ursäktande, inte höja på ögonbrynen, inte himla med ögonen eller toka till det för att mildra det som sagts. Bara prata med orden. Det var en ovan känsla, minns jag. Obehaglig. Jag kände mig otrevlig och elak. Arg. Jag började nästan gråta.

Och lite samma sak har jag upplevt den senaste tiden då det gäller mail och sms. Jag blir mer och mer osäker på hur jag uppfattas bortom formuleringarna. Vilken känsla jag förmedlar i skriftlig kommunikation. Hur jag reglerar ordens vikt med hjälp av små pyshål i form av tokiga miner. Hur orden kan bli för brutala om de får stå för sig själva. Det gäller att välja rätt mottagare för ett stonefacemejl. Gatukontoret, vårdcentralen och den potentiella nya chefen, där är det svart på vitt som gäller. Enkelt och rakt, utan en min. Men när du har lärt känna den nya chefen lite bättre så kan du våga dig på att trycka på ett blygt litet leende, och kanske får du ett tillbaka. Då har ni liksom blivit du med varann. I föräldragruppen på Messenger, som kretsar kring barnkalas och andra aktiviteter, så öser vi på med emojisar. Vi är glada, hela tiden. Räcker ut tungan, blinkar och har hjärtan till ögon. Skriver jag ett inlägg utan smiley så känner jag att det kan uppfattas som otrevligt. Som att jag kommer in i tråden och surar. Därför härmas jag. Ibland går jag till överdrift och fullkomligt grimaserar sönder hela meddelandet.

Då och då hamnar vi mitt i någons privata sorg på Facebook. Människor dör och vi vill berätta om det, och det är inte konstigt. Men hur ska vi som mottagare reagera? De flesta verkar tycka att ett hjärta i kommentarsfältet är bästa sättet att visa sin omtanke. Några tycker att en ledsen gubbe säger allt. Någon skriver att det inte finns ord. Kanske är det sant. Kanske ligger sorgen bortom orden och kanske är en kram det enda vi vill ha när vi är ledsna? Men samtidigt – varför finns det inga ord? Varför är vi så dåliga på att hitta på ord och uttryck som vi känner oss bekväma med när det handlar om något som drabbar oss alla? Jag beklagar sorgen. Är det verkligen det bästa vi kan komma på? Jag har svårt för de orden, jag känner mig formell, stel, obekväm. Jag uttrycker mig inte så annars och då känns det svårt att övertyga någon om att det jag säger kommer från hjärtat. Då skäms jag och viker undan. Många väljer att inte prata om döden alls. Ibland är jag en av dem. Ibland är jag en av dem som väljer att låtsas som att ett dödsfall aldrig har inträffat, för att jag vet att det kommer att kännas så obekvämt i munnen när jag säger att jag beklagar sorgen. Och ibland kan jag ignorera ett Facebookinlägg för att jag ska slippa välja rätt bland designade känslolägen.

För än så länge har jag svårt att fullt ut förstå värdet av en ledsen smiley. Jag har svårt att på riktigt klämma in all min medkänsla och gråt över livets förgänglighet i en liten gul gubbe. Kanske handlar det bara om att jag måste vänja mig. Men tills dess föredrar jag nog att visa min omtanke i den verkliga fysiska världen. Öga mot öga, med de ansiktsuttryck som faller sig naturligt. Kanske kommer jag inte att säga så många ord till dig som sörjer. Men du kan få mina tårar och en kram.

Bäst & sämst

Bäst just nu: En kaxig liten kyckling som heter Gulis och skuttar runt bland gula löv.

Sämst just nu: Döden.

Helena Hedlund
Helena Hedlund 

Skådespelare och dramatiker på Teater Martin Mutter.