Värre än supergiftiga ormar

Jag har aldrig varit någon dansman. Även om jag i svunnen tid vid enstaka tillfällen lufsat runt som en bedövad brunbjörn på dansgolvet när timmarna blivit små och besöken i baren för många, så har jag på nykter fot alltid känt iskall skräck inför att röra min kropp till musik.

Döden, universums slutliga kollaps, supergiftiga ormar, allt sådant framstår som bagateller jämfört med den fruktan jag upplever när det ska dansas. Jag blir så oerhört medveten om omvärldens blickar och mina kroppsdelars fåniga placering i förhållande till varandra att jag nästan inte står ut med mig själv.

”Ingen dansar nykter” är en skitlöjlig och fruktansvärt grabbig regel som jag ändå av nöd alltid tvingats ansluta mig till. Andra livlinor som ”det är bara de som inte har råd att sitta i baren som dansar” har jag skam till sägandes nog också hängt mig fast i. Men inuti min krackelerande självbild har det ekat som om jag har befunnit mig i en tunnel. Och eftersom jag nu inte druckit alkohol på snart 16 år har jag heller inte dansat på 16 år, ett slags fasans enkla matematik. Det har till och med gått så långt att jag vägrat ledsaga små barn runt midsommarstången förebärande svår hälta, ryggproblem eller annan opasslighet.

Men jag börjar misstänka att jag missat något värdefullt. Kan alla dessa glada och rosiga människor som tycker att det är så förlösande att dansa verkligen ha fel? Och kanske är det så att jag nu har nått en så pass mogen ålder att det är dags att göra sådant som jag egentligen inte törs. Om jag knuffar lite på existensens till synes bergfasta koordinater ska nya utvecklingsmöjligheter uppenbara sig där jag aldrig tidigare funderat på att leta. Ungefär så tror jag att jag tänkte.

Eftersom jag har förmånen att i min bekantskapskrets ha kreativa människor av alla de slag finns där självfallet också en danspedagog. Hon är kompetent och sympatisk på alla sätt och en dag tog jag mod till mig och lättade mitt hjärta för henne. Jag berättade om mina bekymmer och att jag nu hade en idé om en danskurs för vettskrämda män. Hon tyckte överraskande nog att det var en rolig tanke som hon gärna ville hjälpa till med och jag lovade att jag skulle sondera terrängen och återkomma.

Jag varnade dock för att det skulle kunna vara jobbigt för henne att vara ensam med ett gäng skräckslagna gubbar och att hon möjligen skulle behöva utöka med någon psykolog och kanske också en sköterska, ett litet kristeam helt enkelt.

Jag kontaktade en handfull av mina stelaste kamrater, de jag på förhand på goda grunder trodde var direkt livrädda för att dansa. Jag insåg att jag hade ett pedagogiskt problem när jag skulle förklara vad jag menade. Det kan vara så ibland när man själv inte riktigt vet det.

– Vadå för jävla dans och vadå förlösas?
– Ja… det ska vara fritt …inte styrdans, vi ska inte dansa med någon… utan själva liksom… en och en…
– Balett?
– Nej för fan inte balett…men fritt liksom.

Gensvaret varierade från ovanstående direkta avståndstagande till en oväntat positiv attityd. Ett par av dem kunde faktiskt tänka sig att försöka sig på att svänga sina lurviga. Och här började problemen på riktigt.
De av mina styvlemmade vänner som gjorde det jag förväntat mig och direkt ifrågasatte mitt omdöme och avfärdade projektet med uttryck som ”aldrig i livet” eller ”har du blivit helt dum i huvudet?” var mycket intressanta ur mitt psykologiska skräckperspektiv. Ju kraftigare avståndstagande desto mer rädsla och därför mer lämpade. Tänkte jag. De försiktigt positiva var jag inte lika säker på.

– Du verkar inte vara rädd på riktigt, sa jag
– Så jag får inte vara med då?
– Nej. Det får du nog inte.

Men eftersom självrannsakan stod på menyn började jag fundera över om det kanske var så att jag nu hittade på det här med att de som ville vara med inte fick, bara för att jag själv ville slippa genomföra det hela. Det var inte lätt att veta. Men världen är full av olösliga ekvationer. De framstår ofta som redigt uppställda till en början och alla trådar tycks löpa så fint i harmoni intill varandra tills de helt plötsligt delar sig på slutet. Jag hade bara hittat ytterligare en. Och varje gång jag möter min vän danspedagogen undrar hon hur det går.  Ännu en av dessa frågor som inte har något enkelt svar.