Vi är bara inneboende

Här i vårt hem har vi två uppskattade, omtyckta och mycket respekterade katter boendes. Och jag är lite dålig (läs sporadisk) på att ge dem p-piller. Vilket har resulterat i att de har spridit sina underbara gener runt om bland vänner och främlingar i Närke i åratal.
Den här våren försökte jag lite tafatt igen. - Äh, jag ger dom ett halvt piller en gång i månaden. De är ju så små och man vill ju inte att de ska få cancer och sådant elände som man har hört om. Men naturligtvis, den lilla som fyllde ett år den 18 maj började växa till sig ordentligt. Och det var ju roligt. Mamman till henne, lilla Sparvel som fyller nio den 11:e september, börjar ju bli i övre medelåldern gubevars så hennes lite rundare kroppsform kallade jag för ”klimakterieövervikt”. Typ en sådan som jag har.

Men så i förrgår såg jag att hennes beteende plötsligt förändrades. Tänk vad hormoner gör med oss däggdjur!  Hon vankade runt och jamade och tittade mig envetet i ögonen. Hennes dotter Esmi, som hon det senast halvåret hållit kort och på behörigt avstånd, blev plötsligt överöst med slickar och kramar och strykningar och hålla om och vilja vara nära. Lilla Esmi såg väldigt förvånad ut eftersom hon blivit fräst åt en längre tid och därmed lärt sig att ligga lågt och vara ödmjukt inför sin mer bestämda moder. Hon hade artigt låtit henne äta först och snällt vikt undan i dörröppningar och så. Men
Jag fattade misstankar. Kan det vara så att gamla Sparvel ska till och bli mor så här på försommarkanten? Hm… jag började kolla in henne allt mer intensivt. Är hon dräktig eller bara fet?
Men så tyvärr var jag tvungen att åka och jobba, ett sådant där viktigt mänskligt beteende för att tillfredsställa min ekonomi, och faktiskt också min själ. När jag kom hem på kvällen stod hon och väntade i dörren. Och det tog mig inte ens ett ögonblink att se att hon hade utvecklat sitt modersbeteende ännu mer, nu på ett nästan enerverande sätt. Så jag följde henne runt och letade i olika vrår. Och så i en gammal kateder på övervåningen, i en liten lucka låg en död liten kattunge. En av de vackraste som jag har sett. Silvergrå och vit med små guldiga fläckar på charmiga ställen. Åh så sorgligt. Den var tvättad och tvättad och säkert hade hon försökt med hela sin förmåga att ge den liv. Och aldrig får jag veta vad som hänt. Men jag vet sedan tidigare att hon är en fantastisk omhändertagare av sina ungar, så jag anar att något gick fel från början. Tätt följd av modern bar jag ut hennes döda unge för att ge den tillbaka till jorden.

Hon verkar tacksam för att jag nu äntligen har förstått hennes tillstånd. Hon vill vara nära, nära och verkar önska att till och med jag ska vara hennes lilla unge. Hon är ju mjölkstinn och modershormonerna är i full aktivitet. Och jag förstår henne. Känner med henne. För jag har själv varit där en gång för länge sedan. En gång fick jag en liten vacker unge som gick bort när jag var mjölkstinn och full av modershormoner. Så jag känner med henne. Sörjer med henne. Och det gläder mig att hon nu tröstar sig med lilla Esmi som säkert har fyra ungar i magen, så bullig som hon har blivit. Hon slickar och håller tassarna om henne och ligger tätt, tätt intill. Går efter henne vart hon än går. Och vem vet. Det ska bli spännande att se. Kanske delar de jämlikt på ungarna. Kanske kommer detta att bli ett moderskollektiv? Eller kommer Esmi att kämpa för rätten till sina egna ungar och fräsa bort mormor. Snart får jag veta. Och jag hoppas på solidaritet och medkänsla.

Men jag vet inte om katter tänker på sådant. Kanske är det bara hormonerna som styr. För det fria valet tillskrivs ju bara oss människor.
Men det jag vet är att de är fantastiska följeslagare i mitt liv med alldeles egna personligheter. Mycket smarta, fast på ett annat sätt än jag. För de kan det där med närvaro. De har ett sunt förhållande till tiden och de förstår att hitta balansen mellan aktivitet och vila. Och när det gäller boendet så har jag läst att katter uppfattar det som att det är vi som bor hos dem - inte tvärt om som vi gärna vill tänka.
Och det kanske inte är så tokigt. Vi är bara inneboende. Det tar bort lite av den tyngande ansvarskänslan. Det blir som min man brukar säga… lite mer ”Italien” då.
Skönt!