Har även borgarna tröttnat på drevet?

”Grattis!” Det har jag fått höra flera gånger de senaste veckorna. Tillsammans med hoppfulla kommentarer om att ”det här blir väl bra eller hur?”. Det man grattar mig för är inte någon personlig framgång eller bedrift eller så. Nej, man grattar mig för att Vänsterpartiet har valt Jonas Sjöstedt till ny partiledare.

Gratulationerna kommer inte bara från partister. De kommer inte ens bara från det röda blockets väljare utan de har faktiskt även kommit från andra håll. Det förbryllar mig lite. En del av fenomenet kan rimligtvis förklaras med att Jonas är en duktig person som funkar bra i media. Det är ju bra. Men i övrigt då? Varför grattar man mig?

Skulle jag försöka sno åt mig politiska poäng av det hela så skulle jag kunna hävda att den allmänt positiva stämningen kommer av att man ser valet av Jonas som en god kollektiv bedrift i ett demokratiskt och väl fungerande parti. Att alla vänsterpartister har del i det öppna nomineringsförfarande som har varit under året, med mera, med mera. Skulle jag vilja ha ännu fler politiska poänger skulle jag också kunna påtala att, här mina vänner, kan Socialdemokraterna verkligen lära sig någonting av V!

Men njaa. Det tar lite emot. För någonstans känner jag att det inte riktigt är bara därför så många tycks så positiva plötsligt. Jag tror snarare att jag grattas med någon form av desperation, med ett desperat hopp hos folk om att: ”hoppas att man slipper läsa om den där snubben i tidningen varenda dag”.

Som borgerligt parti har du allt att vinna på att socialistisk politik och dess företrädare släpas i smutsen. Jag talar då inte bara om Juholt-drevet utan om även om de två föregående stora dreven: kris-drevet och mobba Mona-drevet. Vi har också de senaste åren haft de olika kommunist-dreven och något som handlade om fotboll som jag knappt minns längre.

Att det borgerliga blocket med Moderaterna i spetsen vinner på den typen av mediarapportering är uppenbart. Det syns i opinionssiffrorna och i valresultaten. Att borgerlig politik har allt att vinna på att kvällstidningarna granskar personer och opinionssiffror i stället för just politikens innehåll, förvånar ingen.

Men när till och med några enstaka borgerliga väljare tycks glädjas över att Jonas Sjöstedt verkar vara en någorlunda vettig person, då känns det som att den strategin kanske äntligen har gått för långt? Som att någonting kanske sakta håller på att vända och hända. Om gemene man tycker att det bara är lite, lite skönt att läsa något annat än skit om politiker så är vi något bra på spåren?

Det betyder inte att kvällstidningarna kommer att sluta rapportera om hur förskräckligt det är att S nu saknar ledare, eller om hur Jonas hatar Östermalm. Det betyder heller inte att Jonas kommer att vara omtyckt i mars bara för att han har varit det under januari eller att fixeringen vid person i stället för åsikt kommer att försvinna. Men när det ändå finns en liten, liten önskan om ett annat politiskt klimat, ett annat medialt klimat än det nuvarande, då finns det väl lite hopp ändå? Eller är det bara så att även jag bara dragits med i den positiva yran över ett nytt år, nya fräscha möjligheter och smal till beach 2012?

Hanna Richter