Investera istället för att spara

Nyligen antog kommunfullmäktige i Örebro tilläggsbudgeten för 2011. Samtidigt startar (eller snarare fortsätter) arbetet med budgeten för Örebro kommun 2012. När budget för 2012 tas i kommunfullmäktige den 16 och 17 november kommer vi antagligen att se ett par budgetförslag med någorlunda omfattande överskottsmål. Frågan är varför? Det enkla svaret är att det finns ett kommunalt balanskrav. Det innebär helt enkelt att kostnaderna i en kommunal budget inte får överstiga intäkterna. Man måste gå plus, har staten sagt. Går man minus måste detta regleras inom tre år.

Budget i balans helt enkelt. Men hur stora behöver överskottsmålen vara egentligen?

Världen befinner sig i en ekonomisk kris. Krisen är de oreglerade finansmarknadernas kris; det stora privata kapitalets kris. Det handlar som bekant inte om lata greker eller lata nationer som har för låg pensionsålder eller har tagit för stora lån. Det handlar om en under lång tid allt mer avreglerad finansmarknad, som under många år har gett ett relativt litet antal personer gigantiskt stora vinster. Det handlar om nervösa och kortsiktiga beteenden på en oöverblickbar marknad som har kraschat. Oavsett orsakerna leder detta otvivelaktigt till kriser i ländernas budgetar.

Nu förväntar man sig från bland annat EU:s håll att dessa länder ska spara på olika sätt genom till exempel nedskärningar och sänkta löner. Det leder till att färre med lägre löner ska betala av en allt större och växande skuld. Det känns som att det kommer gå rätt dåligt, eller rätt sakta i alla fall. Och om alla gör det här samtidigt, vad händer då med ekonomin?

Mitt i allt detta ligger Sverige bra till makroekonomiskt. Jämfört med under 90-talskrisen så står vi ganska starka nu. Svensk export går bra och jämfört med europeiska mått har vi en låg statsskuld. Vi är ett av ett litet fåtal länder i världen som har det så bra. Och jag skulle nog inte säga som Reinfeldt, att det är vår ”goda hushållning” som har lett till det. Tre bättre förklaringar skulle vara att vår export är väl anpassad till utvecklingsländerna, att vi inte är med i EMU och att vi har haft det rätt bra, rätt länge.

Vi vet dock att när ”skyddsnäten” på den statliga nivån, till exempel a-kassesystemet och sjukförsäkringsreglerna försämras som de har gjort i Sverige, så är det den lokala nivån som drabbas. När den utförsäkrade eller arbetslöse inte får jobb eller annan ersättning, så är det kommunala försörjningsstödet, alltså socialbidraget, det enda alternativet som finns kvar. På det sättet ”dumpas” de ekonomiska problemen över på kommunerna. På det sättet står vi i ett sämre läge än vi gjorde under 90-talets krisår. Trots att ekonomin går bra så är revorna i vårt välfärdssystem nämligen större än någonsin.

Mot den bakgrunden behöver politikerna på den lokala nivån fundera över hur stora överskottsmål vi faktiskt behöver ha. De här miljonerna behövs ju. Sparade pengar växer tämligen sakta. Investerade pengar däremot har alla möjligheter i världen att växa på en massa olika sätt. Investerade pengar i till exempel välfärdsjobb ger bättre vård för våra gamla och sjuka och bättre utbildning för våra barn. Jobben ger också färre fattiga föräldrar - alltså färre fattiga barn. Jobb ger vuxna som kanske kan köpa nya vinterskor till alla i familjen.

Jag är inte en av dem som hävdar att det är vår, som privatpersoners, skyldighet att konsumera oss ur en kris som andra har skapat. Konsumtionen i sig är självklart ett problem i sammanhanget. Men, tänk på vinterskorna som ersätter ett par gamla trasiga. Tänk att de köps i en affär i kommunen som kanske på sikt kan anställa ett till butiksbiträde. Tänk att skorna antagligen har importerats från ett annat land. Kanske ett sådant där ”krisland”. Ett land som därmed får in några kronor.

Finns det med den bakgrunden verkligen någon poäng med för stora överskottsmål och sparkrav? Vem ska stimulera ekonomin om inte de länder som det går rätt bra för? Vem ska investera i vår välfärd om inte de kommuner det går ganska bra för?

Hanna Richter