Kaninens öde berör oss alla

Årets upplaga av Open Art har nått sitt slut. Merparten av konstverken har tagits ned. Men ännu står den gula kaninen som över sommaren förgyllt Stortorget och insuper höstens intåg i väntan på sitt öde. Nu dröjer det till december innan julkalendern i rådhuset förgyller centrum igen. Open Art har varit en god satsning för Örebro. Konstens invasion av det offentliga rummet har skapat både en tillgänglighet för människor som annars inte tar del av den typen av kultur och har även väckt en hel del diskussionsvänliga meningsskiljaktigheter.

Tyvärr har jag dock saknat en närliggande och mer djupgående debatt där det offentliga rummet snarare än konsten i sig är brännpunkten. Det är viktigt att diskutera innehållet i det offentliga rummet eftersom det är en av de, allt färre, platser som fortfarande tillhör oss tillsammans. Därför är ingen åsikt om den gula kaninens varande eller icke varande irrelevant. Jag hade dock gärna velat se en fortsatt diskussion om de intrång i det offentliga rummet som vi numer tycks ta för givet. Överallt och inte bara centralt, som i fallet med konsten, domineras det offentliga rummet av privat ägande. Reklambranschen och företagen har både mer plats och bättre tillgång till mer iögonfallande placeringar än de fåtal offentliga anslagstavlor som erbjuds. Busskurer, billboards och pelare. Det är helt omöjligt att navigera på våra gemensamma utrymmen med säkerhet för trafiken utan att drabbas av deras budskap. Omöjligt att inte ta del av, villigt eller motvilligt. Varför reagerar vi inte på det anspråket på det offentliga rummet? Är det ekonomin och äganderätten som ska styra innehållet i våra gemensamma utrymmen? Var ska medborgare som inte har den typen av resurser, som inte har det försprånget få plats att uttrycka sig? Anslagstavlorna i centrum är en liten början, men en början som knappast har förbättrats över de tio år som jag har bott i Örebro. Dels är deras placering inte särskilt iögonfallande och till skillnad från privatfinansierade forum för budskap är det publicerade mindre skyddat mot sabotage. Det har både ett mindre juridiskt och rent fysiskt skydd i dagsläget.

Det privata ägandet av det offentliga utrymmet har under den tiden dessutom ökat och behärskar allt mer av synfältet. Med ombyggnaden till ett öppnare Våghustorg till exempel har galleriornas ljusbadande glasytterväggar helt tagit över ett tidigare intimt och lummigt utrymme. I och med att vårt gemensamma utrymme för uttryck har förblivit det samma, har det således minskat. Jag skulle gärna se att de existerande forumen får en mer central plats i stadsbilden och att de kunde ge plats åt mer än reklam för lokala arrangemang.
Jag tror dock att det framför allt behövs nya sätt och nya forum för att ge medborgare och organisationer en klarare röst.

Kommunen har en chans nu när vi har sett och accepterat att kulturen kan vara en mer framträdande och organisk del av stadsbilden. Varför inte fortsätta med att viga en del av året till att låta lokala kulturskapare få ett liknande större bestående utrymme i det offentliga rummet? Så att det delas jämnare mellan oss som utgör staden. Som borde ha lika rätt till det offentliga rummet. Det kan ske både med ekonomiskt och vägledande stöd från kommunens sida. Jag skulle välkomna alla typer av inlägg i en sådan debatt. Det skulle kunna skapa en bredare kollektiv erfarenhet i Örebro om hur vi kan göra det offentliga rummet tillgängligt för fler medborgare och organisationer och på vilka sätt, samt även öppna dörren för andra typer av offentliga uttryck. Sociala uttryck. Jag har svårt att se att det är något som man skulle se med negativa ögon på från politikens sida.
Det är svårt att motivera i ett demokratiskt samhälle att de som har svårast att höras är de som har det minsta utrymmet att tala.

Martin Tverling