Ledare. Robert Roos.

2017-09-11 06:00
Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Lika rätt till kläder

Frågan om arbetskläder är inte bara ojämlik, den leder till ojämställdhet.

För många ses rätten till arbetskläder som något självklart. Går du till en byggarbetsplats eller till en industri så skulle nog många höja på ögonbrynen ifall du ifrågasatte deras rätt till arbetskläder. Går du däremot till en förskola eller en restaurang så är det ingen självklarhet att du får några arbetskläder. Detta är en ojämlikhet på svensk arbetsmarknad som få pratar om.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration pе din lokala ETC-tidning


Några som har tröttnat på att det ser så olika ut beroende på vilken bransch du jobbar i är Regionala ungkommittén på LO-distriktet i Örebro och Värmland som i lördags ordnade en manifestation i centrala Örebro för att belysa problemet.

– Det är inte rimligt att till exempel en bartender i många fall förväntas använda sina privata kläder utan ersättning medans det är självklart att en svetsare får sina arbetskläder betalda. Vi vill se en förändring, det ska vara en självklarhet att arbetsgivaren bekostar arbetskläder och inte bara skyddsutrustning, sade kommitténs ordförande Henrik W Pettersson i ett uttalande.

Just det uttalandet låter helt rimligt. Jag minns själv när jag jobbade som servitör i början på 00-talet. Det förväntades att jag själv stod för min vita skjorta, mina svarta byxor och mina mjuka skor som jag behövde för att orka de tolvtimmarspass jag ofta jobbade. För att klara en arbetsvecka, som ibland blev sex–sju dagar, så krävdes flera uppsättningar kläder och därigenom större hål i plånboken. Och detta var inget jag själv ifrågasatte, det var bara så det var. När jag sedan började arbeta inom industrin var det lika självklart att jag fick arbetsskor, byxor, t-shirt och även tjocktröja. Var jag i behov av en värmande jacka så fick jag det också. Det var inte heller något som ifrågasattes, reglerna såg ut så.

Frågan om arbetskläder är inte bara ojämlik, den leder till ojämställdhet. Lagen reglerar att arbetsgivare ska stå för skyddskläder vilket gör att män inom många yrken går till jobbet och blir fullt påklädda av arbetsgivaren samtidigt som anställda inom kvinnodominerade branscher som vård, äldreomsorg och barnomsorg betalar ur egen ficka för kläder som lagen kräver att de har på jobbet. Inom vård och omsorg kräver Socialstyrelsen att personalen ska ha arbetskläder och det är förstås för att minska smittspridning vilket är väldigt klokt. Trots det är det upp till arbetsgivaren att välja vem som ska bekosta arbetskläderna, den som arbetar kan helt enkelt få bekosta obligatoriska arbetskläder själv. Samma problematik kan vi se inom barnomsorgen. Där finns det ingen lag om arbetskläder men personalens kläder utsätts för ett hårt slitage av snor, tårar och blöjbyten. Tuschpennor, målarfärg och mat. Vistelse utomhus i regn, lera och snöblask. Ett slitage som de får bekosta själva.

Fackförbundet Kommunal har länge drivit frågan om rätt till betalda arbetskläder och det är nu på gång att Arbetsmiljöverket ska ändra i sina föreskrifter där det ska stå att arbetsgivaren ska bekosta obligatoriska arbetskläder, till exempel där det krävs arbetskläder för att begränsa smittspridning. Det är en vinst för den halvmiljonen medlemmar i Kommunal som berörs och det är en vinst för en mer jämställd arbetsmarknad. Men det är inte tillräckligt. Vi behöver en större och fördjupad diskussion om det verkligen är rimligt att vi ska slita på våra privata kläder när vi arbetar utan att få ersättning för det.

Arbetskläder ska inte vara en stående källa till frustration och en påfrestning för plånboken. Betalda arbetskläder ska vara en rättighet för alla.    

Robert Roos
Robert Roos 

Ombudsman för LO med fokus på mänskliga rättigheter, jämlikhet och ungas rättigheter på arbetsmarknaden.