Människan är huvudpersonen

Det brukar vara kutym att i januari sammanfatta det gångna året och med nostalgisk eller varnade blick lägga fokus på höjdpunkterna och lågvattenmärkena.

Att rannsaka det som vi lämnat bakom oss i denna brytningstid är gott för att finna vägar till att röra sig framåt på det nya året. Det skänker vägledning, eftertanke och innehåller förhoppningsvis ett visst mått av självkritik.I dag ska vi dock ta tillfället i akt att i stället se framåt. När realismen i kulturen och pragmatismen i politiken står vid sin höjdpunkt behövs det visioner. Utan ideal och drömmar har vi inget att sträva mot för att bättra oss. Inget att mäta oss mot för att finna mod till att göra skillnad.

Min förhoppning inför 2012 är att vi åter ska sätta människan i centrum. Hon som det var meningen att det skulle handla om. Huvudpersonen. Hon som skulle gynnas av det samhälle och de strukturer vi byggt runt oss. Som skulle få ett bättre, behagligare och tryggare liv i alla efterkrigstidens framtidsbilder.

I ett samhälle som i allt högre grad kretsar kring ekonomi, arbetsmarknad och att tillmötesgå marknadens behov har vi rört oss bort ifrån henne och hennes egna behov. För hon har fler behov än att konsumera. Fler styrkor än produktivitet. ”Är du lönsam lille vän?”, har kommit att bli 2000-talets ledord istället för gångna tiders varning.

Jag hoppas att den inneboende otryggheten och stressen i att behålla och ordna ett arbete, i en tid där samhällets trygghetssystem är under avveckling, ska brytas mot en vilja att stötta de mest utsatta i samhället. Jag hoppas få se att trenden vänder från en materiell och funktionell syn på människor mot en människosyn som tar jämlikhet och medmänsklighet i första rummet. Där människor inte i första hand är konsumenter med konsumentmakt, utan människor och medborgare med mänskliga rättigheter. Jag önskar få se en förändring av stadsbilden som gagnar medborgarna och kulturen.

Torgen i Örebro har öppnats för ökat buller och det visuella och auditiva offentliga rummet inkräktats allt mer av privat ägande. Sommartid flyter uteserveringarna ut över våra gemensamma platser och täcker det mesta av den tidigare offentliga miljön. Allt med det uttalade målet att öka handel. Utrymmet minskar inte bara, det ersätts även av ytor där vi måste betala för att få tillträde. Inför det kommande året hoppas jag att politiken kompenserar med en upprustning av de ytor som fortfarande är öppna för möten, aktiviteter och kultur utan betalning. Parkerna. Som ägs kollektivt och inte privat. Jag vill se att parkerna byggs ut för att i högre grad fokusera på utrymme för kreativitet och delaktighet. Där konst och möten kan få ta plats i stället för att dömas ut som skadegörelse av privat egendom eller kräva bokning och betalning.

När samhällets institutioner förskjuter allt mer av sitt ansvar på den enskilde medborgaren, samtidigt som de söker blidka en abstrakt marknad, hamnar vi medborgare vid sidan av. Vi begränsas av ägande och kommers-iella krafter som ständigt söker berätta för oss vilka val vi bör göra och hur de behövs och är nödvändiga för samhällets blotta existens. Som inte behöver se till någon annans än sina egna intressen. När vinstintresset tillåts gå ut över människors hälsa, välfärd och rättigheter och politiken agerar för att i första hand gynna det samma. Då är demokratin i fara.

Vi behöver en stad som vågar ta stegen framåt, som vågar förändra och som sätter medborgaren i fokus. Som inte använder pragmatism och realism som bromsklossar till fördel för konservatism. Om det inte är människan som är huvudpersonen. Vad är då meningen? Om inte medborgarna ska få ta del av makten. Vad är då makten till för? Vi har inte råd att fortsätta upprätthålla de system vi har byggt bara för att vi har byggt dem. Vi måste ifrågasätta och förändra. Och förändringen måste ske till allas fördel. Inte bara till de som redan har. Det finns andra sätt, det finns bättre sätt.

Martin Tverling