Marknadskrafterna segregerar

Den starkt ökande boendesegregationen är ett av våra största problem. Många beslutsfattare och debattörer verkar också instämma i detta. Ändå kommer inga åtgärder som på allvar kan bryta den negativa utvecklingen. Tvärtom leder de senaste årens politiska inriktning åt helt fel håll och segregationen kommer därför snarare att fortsätta.

Segregationen tog fart i början av 90-talet när bostadspolitiken avvecklades samtidigt som de ekonomiska skillnaderna ökade. Utvecklingen med mindre politisk inblandning i samhällsplaneringen har fortsatt och de ekonomiska skillnaderna är nu större än på mycket länge och det är därför logiskt att segregationen fortsatt.

Förra veckan redovisades i Örebro kommunstyrelse en lista över åtgärder som syftar till att minska segregationen. Det är bra att frågan tas upp men förslagen är alldeles otillräckliga och det beror bland annat på två grundläggande fel i synsättet. Förslagen missar att segregationen handlar om hela kommunen och inte bara om några av de minst attraktiva områdena. Särskilt viktigt är hur och var nya bostäder planeras. Ett ökat privat ägande ses som en lösning på segregationen, men det mesta pekar på motsatsen och exemplen på misslyckat privat ägande är inte svåra att hitta.

Mest påtagligt är de privata hyresvärdar som mer eller mindre överger bostäder i områden som inte betraktas som tillräckligt lönsamma. Svenska Dagbladet har just haft en serie med så kallade slumvärdar i Stockholmsområdet. Lite mer närliggande finns området Kärrgruvan i Norberg som Tvärsnytt har följt i flera inslag där den private ägaren helt övergav området. Liknande exempel fanns också för några år sedan i Kvarntorp i Kumla kommun.

Det är viktigt att framhålla att bostäder med äganderätt inte alls är fria från segregationens mest negativa effekter. Ett aktuellt exempel är Groruddalen, ett område i Oslo med enbart ägda villor, där det finns en tydlig och ökande ekonomisk och etnisk segregation som lett till sjunkande priser.

Det var när marknadskrafterna fick ökat utrymme som segregationen tog fart och därför är det just det som måste attackeras. Men istället är det de boendeformer - äganderätt och bostadsrätt - med mest marknadsmekanismer som stöds mest genom ränteavdrag, rotavdrag och rutavdrag.

Allmännyttan och helst också andra hyreslägenheter ska kunna erbjuda bostäder i alla delar av kommunen till kostnader som är överkomliga för alla. Därför är den ökade marknadsanpassningen med mer lägestillägg ett allvarligt hot hyresrättens möjligheter. En förutsättning är förstås att alla har möjlighet att få tillgång till hyreslägenheterna. Där är rättvisa köregler viktiga. Men kötider på över tio år kan också vara segregerande och därför kan det finnas anledning för Öbo att pröva om en del lägenheter i de mest attraktiva områdena kan fördelas även på annat sätt.

Dagens samhällsplanering verkar handla om att tillgodose företagens behov av snabba besked om kommunens positiva hållning istället för att bidra till att ett bra samhällsbyggande för alla. Bostadsbyggandet används i hög grad för att finansiera idrottsanläggningar, bad och liknande satsningar som tycks syfta till att locka tillfälliga besökare snarare än att bidra till att förbättra örebroarnas vardag. Därför fortsätter utarmningen av den lokala servicen och anläggningar hamnar där marknadskrafterna helst vill ha dem.

Kommunernas planering verkar passa många aktörer i byggbranschen som helt enkelt inte har något intresse av att försöka bygga billigt. När kostnaderna för baden och idrottsanläggningarna ska betalas av de nybyggda bostäderna så ökar förmögenheterna för dem som redan är stora fastighetsägare och det är i många fall samma företag. Därför nischas nyproduktionen så att den riktar sig till köpstarka och segregationen förstärks.

I ett lite mer samlat program mot bostadssegregationen i Örebro bör följande punkter ingå:

• Slå fast att nyproduktionen av bostäder ska motverka bostadssegregationen. Sluta att se bostadsbyggandet som en mjölkko som ska finansiera bad- och idrottsanläggningar.

• Fördela en större del av de samlade resurserna, bland annat inom skolan, till verksamheterna i de områden som har de största behoven.

• Utarbeta en aktiv lokaliseringspolitik av kommersiell service och arbetsplatser. En bra utveckling av hela kommunen är viktigare än snabba besked till företagen.

• Se över Öbos köregler så att fler har verklig möjlighet att få tillgång till bostäder i de mest attraktiva områdena.

Lars Bjurström