Ledare. Lisa Nätterdal.

2017-10-02 06:00
”Den så kallade valfriheten har gjort oss föräldrar till välfärdskonsumenter men det finns ingen reklamationsrätt på mitt barns skolgång.” Bild: Fredrik Sandberg/TT
”Den så kallade valfriheten har gjort oss föräldrar till välfärdskonsumenter men det finns ingen reklamationsrätt på mitt barns skolgång.”

När ideologi ställs mot föräldraansvar

Ska jag med min politiska övertygelse placera mitt barn i en skola som andra föräldrar flyr?

När valfrihet och vinstuttag debatteras riktats fokus mot friskolorna. Rätten att få välja skola till sina barn, men också vinstdrivna skolors rätt att få välja elever skapar starka känslor. Vad händer med de skolor som ingen valde, hur påverkas områden där skolan aktivt väljs bort? Och framför allt, vems ansvar är det att alla barns skola är bra? 


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Jag har ur ett politiskt perspektiv sett de uppenbara nackdelarna med att riskkapitalister får skattepengar till att driva skolor. Pengar som de sedan lyfter ut som vinst samtidigt som den kommunala skolan får mindre pengar. Varje elev har en skolpeng, pengen går till elevens skola. En friskola kan välja att ta in ett beslutat antal elever, budgetera och genomföra verksamhet efter det. Genom att dra in på kostnader som idrottshall, bibliotek, matsal, extra personal, material med mera så kan skolan gå med vinst på verksamheten. Den kommunala skolan får också pengar baserat på hur många elever som går på skolan, men den stora skillnaden är att de kommunala skolorna har ett ansvar att erbjuda utbildning till samtliga barn som hör till anvisningsområdet. Eftersom skolan inte vet hur många barn som faktiskt kommer gå på skolan måste de budgetera för samtliga barn, men de får bara pengar för de elever som dyker upp vid terminsstarten. Eftersom det är svårare för barn med speciella behov att komma in på friskolor, ökar andelen barn som behöver extrahjälp och specialresurser i de kommunala skolorna jämfört med friskolorna.

Nu kan jag även lägga till det personliga perspektivet på problemet. För ett år sedan flyttade jag och min familj från ett bostadsområde till ett annat i Örebro, en flytt på cirka två kilometer. Vårt äldsta barn har lika långt till skolan nu som innan flytten, och han fortsätter sin skolgång som tidigare i sin kommunala skola. Vårt yngsta barn fortsätter inom sin barnomsorg fram tills det blir dags för förskoleklass nästa år. Vår flytt bidrog nämligen till att vi bytt anvisningsområde, vi hör inte längre till den skola och barnomsorg där mina barn går. 

Då flera av vårt barns kompisar bor i närheten av oss så har vi varit trygga i att byta skola. Problemet uppstod när det stod klart för oss att vår nya anvisningsskola har så dåligt rykte att föräldrar gör i princip allt för att deras barn ska gå någon annanstans. Jag är övertygad om att de bästa skolorna har en blandad elevskara, en mix av socioekonomiska förutsättningar och blandat etniskt ursprung. Skolor behöver föräldrar med möjlighet och kunskap om att vara med och påverka och engagera sig i barnens vardag. När de elever med föräldrar som är engagerade i barnens skolgång lägger sin kraft på att komma bort från skolan i stället för att förbättra den närmsta skolan, lämnas barn som inte har samma förutsättningar kvar i en miljö som även lärare och rektorer flyr. 

Så, ska jag med min politiska övertygelse placera mitt barn i en skola som andra föräldrar flyr? Eller ska jag som förälder göra allt för att mitt barn ska gå på skolan med de bästa lärarna? Den så kallade valfriheten har gjort oss föräldrar till välfärdskonsumenter men det finns ingen reklamationsrätt på mitt barns skolgång.

Lisa Nätterdal
Lisa Nätterdal 

Ledarskribent som är aktiv i Handelsanställdas förbund och Vänsterpartiet