Pinsamt för teckenspråksstaden

2010 självutnämnde sig Örebro till Europas teckenspråkiga huvudstad. En utnämning som grundades i att svenskt teckenspråk är det näst största talade språket i staden. Man lutade sig på utbildningsmöjligheterna i staden och det faktum att vi har den största tolkcentralen i Europa. Det var ett steg i ett omfattande demokratiarbete som kommunen åtog sig samma år. Det ska även nämnas att det var ett steg i riktning att anpassa lokalsamhället till den nationella lagstiftning från 2009 där svenskt teckenspråk jämställs med de svenska minoritetsspråken.
Det är bra att kommunen har valt att utgå från språkperspektivet i sitt utnämnande. Det visar en insikt i att vi måste röra oss från ett perspektiv där hörsel står som norm till att använda ett etniskt perspektiv, där teckenspråk är just ett språk med tillhörande kultur med samma status som andra språk och kulturer.

Ur ett demokratiskt perspektiv är det dock problematiskt att det var de politiska institutionerna själva som gav staden denna utmärkelse. Inte de teckenspråkiga medborgarna, människorna som borde stå i centrum för initiativet. Det ter sig närmare som ett uttryck för hybris. Att slå sig för bröstet över de institutioner som man har byggt här. Specialpedagogiska skolmyndigheten, Birgittaskolan och riksgymnasiet. Det är också de som ständigt återkommer i informationen om teckenspråk i Örebro från kommunen och landstingets sida som exempel på ”aktiviteter” för döva och hörselskadade lokalt.
Ännu finns stora brister som hindrar döva från att kunna delta som medborgare i Örebro kommun på samma villkor som hörande. Det saknas viktiga och fungerande institutioner och möjligheter som tillgodoser behoven hos dem som har teckenspråket som förstaspråk. Det finns inget äldreboende för döva med teckenspråkig personal, det saknas teckenspråkig personal på medborgarkontoret och det saknas visuella markörer i det offentliga rummet.

Att vara döv i Örebro innebär att behöva ta omvägar för att kunna delta i samhället på samma sätt som hörande. Det innebär att behöva kompromissa med sin tid och sina resurser för att kunna ta del av information. Det kan innebära svårigheter att gå på ett läkarbesök, ta kontakt med Försäkringskassan, eller konsumentvägledningen.
Och vi har den största tolkcentralen i Europa. Det är ett faktum. Märk väl att detta inte är detsamma som den bästa. Att det inte är detsamma som den mest tillgängliga. Dels så är möjligheterna till direktkontakt med tolkcentralen begränsade och knutna till dagtid då det finns arbete och skola att gå till och dessutom är det vanligt att få nej till det mesta utöver mest grundläggande. Vill du kunna bjuda in både hörande och döva till din examen? Till din 30-årsdag? Räkna med att några av gästerna får tolka. Att samtliga sidor på tolkcentralens webbutrymme på landstingets sidor dessutom går att LYSSNA till, medan det bara finns EN videosekvens på teckenspråk känns som ett osmakligt skämt.
När svenskt teckenspråk är det andra största språket i staden, varför finns det så få anställda teckenspråkiga som kan ta emot och finnas till hands på plats så att döva kan kommunicera med tjänstemän på sitt förstaspråk? Det kan knappast saknas människor att anställa. Det saknas inte heller efterfrågan bland teckenspråkiga medborgare. Det saknas inte behov, både från en rent praktisk synvinkel, och från en demokratisk. Det är dags att visa på handlingskraft.

Det är dags för Örebro, som Europas teckenspråkiga huvudstad, att ta steget framåt och vara ett föredöme genom att ge teckenspråkiga samma möjligheter att delta i samhället och i vardagen som vilka andra medborgare som helst. Det är dags att utöka de visuella markörerna i det offentliga rummet. Det är dags att decentralisera teckenspråkig kommunikation. Annars kommer det att saknas kontaktytor mellan döva och hörande. Annars kommer det att fortsätta att finnas osynliga gränser för dövas deltagande. Agera. Lämna det sedan upp till döva att bedöma om Örebro får behålla sin titel.

Martin Tverling