Ge ung arbetskraft ett värde

Moderaterna hade sin årliga stämma i Örebro i slutet av oktober. Merparten av rapporteringen och efterspelet kom att cirkulera kring partiets idéprogram, samt deras problem att få de värden som de vill vara förknippade med att återspeglas i praktiken. Det är en sak att hävda jämställdhet och en helt annan att leva upp till det. Framför allt när bildspråket talar desto tydligare. När självbilden är skev ligger pragmatisk farligt nära populistisk.
Vad som har fått mindre fokus i mediebruset är den numera väl ridna käpphästen arbetslinjen. Den interna debattens kärnpunkt var Lagen om anställningsskydd (LAS) och dess varande eller icke varande. Problemet som ligger i grunden är en för Örebro ytterst relevant fråga: ungdomsarbetslösheten. Länet har som bekant legat över det alarmerande snittet på mellan 25-30 procent de senaste åren. De föreslagna lösningarna var som vanligt ett par oinspirerade ekonomiska lättnader och bidrag till arbetsgivare för att anställa medborgare under 25.

Ekonomiska lättnader är fel väg att gå. Det förstärker bara en rådande uppfattning att ungas arbete har ett lägre värde än de etablerades. Det underminerar deras redan svaga ställning i arbetslivet genom att skapa bilder av billig arbetskraft. Korta, osäkra anställningar, ofta via rekryteringsföretag, där de anställda har skilda rättigheter och skyldigheter gentemot arbetsplats och rekryterare och där flera parter ska göra förtjänst på varje arbetare,  gör att värdet av ungas arbetskraft allt mer devalveras.
Vad som i stället behövs är en förändring av attityder och att ungas arbete uppvärderas. Annars skapar vi ett utanförskap på lång sikt som vi redan vet bidrar till försämrad folkhälsa, till samhällsklyftor och till att odemokratiska politiska krafter växer. Vi har varit där förut. Under 1900-talet.
Förändring av attityder kräver dock ett starkt politiskt ledarskap med både visioner och handlingskraft. Varför inte börja här i Örebro, där en förändring så tydligt behövs? Både på kommunal nivå och länsnivå krävs utökade medel och åtgärder.

Förändring kräver också att vi omvärderar arbetets värde. Till lika värde. Den attityd i arbetslivet som sätter erfarenheten i främsta rummet står i vägen för en sådan riktning. En erfarenhet som ungdomar naturligtvis saknar, men ändå förväntas förvärva medan de redan har ett heltidsjobb i skolan. Erfarenheten garanterar dock inte kompetens.

Jag är inte förvånad över att unga har svårt att motivera sig och engagera sig i undervisningen, när förhoppningarna inför en ljusnande framtid och arbete aldrig kommer att infrias för en tredjedel av varje skolklass. Att öka kompetensnivån och statusen bland skolans pedagoger är en bra början, men det behövs mer.

På kort sikt råder en förstämning om hur den yngre generationen ska kunna betala för den växande gruppen pensionärer. De som redan har haft långa, säkra år i arbete.
Men det är för mig inte lika oroväckande som vad som kommer att ske på lång sikt när unga i dag inte tillåts en chans att bygga upp en egen pension. Det är lätt att säga att det är ett problem som kommer att växa bort med pensionsavgångar, men en passiv hållning tillåter bara en strukturell orättvisa att fortleva.

I Brist på visioner saknar idéerna både mening och riktning. Den pragmatiska hållningen blir då den konservativa. Kvar står då bara makten, klyftorna och det utsålda välfärdssamhället. Så vad blir det kvar åt de yngre generationerna när de nya Moderaterna bara visade sig vara de gamla i en ny kostym? Kommer de unga att glömma, vem som ledde dem hit?

Martin Tverling