Vart tog politikerna vägen?

Vart tog ni vägen mina vänner? Vad blev ni av? Ni som stod med förväntan utanför min dörr i valtider. Ni som uppvaktade mig med komplimanger om mina ställningstaganden, blommor, tidningar och löften om en ljusare framtid. Det kändes trevligt och intressant, rent av lite intimt. När ni satt vid mitt bord, drack kaffe och talade om allvarliga och angelägna ämnen lyssnade jag, var lyhörd och ställde frågor. Både för er och min skull. Det hör ju ändå till det sociala.
Nu hör ni däremot aldrig av er längre. Inte ens så mycket som ett hej. Nu är det plötsligt helt upp till mig om jag vill umgås eller kanske bara småprata lite grand. Tiderna som erbjuds är väl dessutom lite problematiska om man ska försöka behålla jobbet som ni är så måna om att vi ska. Det går ju att skicka brev förstås, eller ringa. Ta del av de lokala politiska programmen. Bläddra bland motioner. Söka på debattsidor. Visst. Men socialt brukar det anses lite ofint att bara höra av sig när man behöver något.

I en tid när sociala lätt tillgängliga former tar sig in i allt fler områden utanför privatlivet, som i media, kultur och arbetsliv kanske det är dags även för politiken att börja tänka mer i sociala termer. Då talar jag inte om användandet av sociala medier för att få ut traditionella ideologiska monologer och deviser. Det är politiker allmänhet och lokalpolitiker i synnerhet mycket bra på. Jag menar snarare att faktiskt använda de redskap som finns till dialog och samtal. Att diskutera öppet och kort i mån av tid. Framför allt som ett sätt att säga, vi ser er. Det behöver inte ta mer än tio minuter. Framför allt inte nu när ni har köpt verktyg till det för våra gemensamma pengar. Det skulle även göra politiken mer kollektivt anträffbar. Delaktighet är en demokratisk nödvändighet.

Det kanske är bekvämt med gamla former förstås. Partier och föreningar. Insändare kan man ta sig tid att svara på och man har dessutom utrymme att klämma in lite egna agendor när man ändå får gratis tidningsutrymme. I organisationen har man kontroll över former och dagordning. Dessutom håller det medborgarna på betryggande avstånd. Har vi inte rätt kunskaper, mötesteknik och organisationsform, entreprenörskap och vilja att sälja, hjärta och etik, ja då är det vårt eget fel att vi inte engagerar oss tillräckligt. Eller på rätt sätt. Tar vi oss inte tid att leta reda på informationen så får vi skylla oss själva. Den finns ju ändå där. Det är ju det vi har offentlighetsprincipen till. Så att vi inte behöver träffas mer än nödvändigt.
Jag försöker väl inte tillräckligt. Jag är ju åttiotalist trots allt. Eller kanske. Kanske. Skulle det vara fler än jag som skulle tycka det var trevligt med ett intimare demokratiskt samtal även när det inte stundar ett val. Som anser att det skulle underlätta till att stärka demokratin genom att hitta sociala, tidsenliga och lättillgängliga kontaktytor mellan politik och medborgare. Nu när möjligheten finns. Det är inte utav lättja, utan för att det är viktigt att fler får tillgång till den lokala politiken. Att fler får delta på de villkor som de har möjlighet till och kunskap om. Som åttiotalist fick jag ju nämligen också gå i en skola som likställde demokratiuppdraget och kunskapsuppdraget. Den skola som alliansen numera kallar flumskolan. Den obekväma, kritiska skolan. Som har gett oss epitetet curlade.

Och för er som tycker att det skulle bli för dyrt. Ja, det kostar på att vara social. Men vad har avståndet mellan medborgare och politiker kostat i det långa loppet? Hur är det med medlemsantalen? Så kom förbi. Det bjuds på kaffe eller te. Säg hej, det här har vi gjort sedan vi sågs sist. Precis som vi lovade. Är det något annat du skulle vilja få upp dagordningen?

Martin Tverling