Vi vill väl välja?

Jag vill inte gå upp i vikt. Jag vill gärna vara någorlunda vältränad och jag vill ha en frisk kropp som håller i många år. Jag skulle också vilja att den mat jag köper inte innehåller en massa gifter, och det vore trevligt om produktionen av det jag stoppar i mig inte belastar miljön så mycket. Jag vill inte heller att djur ska lida. Att de dödas och äts tycker jag inte är moraliskt vattentätt, men jag har som konsument på något konstigt sätt accepterat det. Fast innan djuren blir till mat vill jag självklart att de ska ha det bra.
På de här punkterna gissar jag att jag inte skiljer mig nämnvärt från den stora majoriteten i vårt land. Kring det här borde man kunna nå en relativt bred koncensus. Och i så fall borde det inte vara så svårt för oss att tillsammans konsumera på ett, för vår hälsa och vår miljö, bra sätt. För det är väl vår skyldighet som enskilda konsumenter? Att just vi ser till att världen konsumerar hållbart.

Men hur ska det här gå till? Låt oss för det första låtsas att ovan nämnda principer är det enda vi faktiskt behöver ta hänsyn till. Vi låtsas att vi har en ekonomi som gör att vi inte behöver bry oss om priser, vi låtsas att vi har tid varje kväll att laga mat från grunden och vi låtsas att vi bor väldigt nära, gärna precis lika nära, alla olika matvarukedjor som finns i Örebro.
Men, vi ska faktiskt göra det ännu enklare. Vi ska låtsas att vi bara är ute efter en enda vara i dag. Vi tar en ganska vanlig vara, vi tar tonfisk.
Tonfisk, läser vi, innehåller mycket protein och mycket omega 3. Ur hälsosynpunkt är tonfisk alltså bra för oss att konsumera. Härligt! Och fiskar, de simmar ju runt och lever ett självständigt liv vare sig de är odlade eller inte. De är inte instängda i lador eller burar som kycklingar. Ur den aspekten är tonfisk också bra.

Men sedan läser vi att just tonfisk innehåller höga halter av kvicksilver. Och höga halter av kvicksilver är inte bra för barn eller kvinnor i ”barnafödande ålder” att få i sig enligt Livsmedelsverket. Varför vuxna män tydligen kan peta i sig kvicksilver utan problem framgår inte, men okej, tonfisk är alltså antagligen inte bra för oss att konsumera.
”Ska vi ha tonfisk?”, säger sambon, ”i så fall måste vi köpa sådan tonfisk som inte har fångats med metoder som dödar delfiner”. Attans. Vi  hade helt glömt det här med delfinerna. Ur aspekten djurs lidande är en delfindödartonfisk således inte att rekommendera.
Men hur vet vi vilken tonfisk som är vilken då? ”Det står på burken tror jag”, säger personalen i mataffären. På burken?  På vissa burkar står det ingenting om delfiner, vad betyder det? Och är det ens tonfisk på burk vi ska ha? Vi kanske ska ha färsk tonfisk? För att grantera att den inte har processats på något för naturen, eller vår hälsa, obehagligt sätt. Eller?
”Men tänk på transporterna”, säger sambon. ”Borde det inte vara mer effektivt att transportera tonfisk på burk än fryst eller färsk tonfisk? Burkar går ju att stapla, de kräver inga kylrum och håller i evigheter. En tonfiskburk behöver vi antagligen aldrig kasta för att den går ut”.
Det är sant. Och just kastandet av mat är ju ett jätteproblem i västvärlden. Ur slöserisynpunkt är alltså tonfisk på burk, som inte har dödat delfiner, ett bra val. Vi läser dessutom Livsmedelsverkets råd igen lite noggrannare. Tonfisk på burk innehåller inte lika höga halter av kvicksilver som färsk tonfisk. För tydligen är den sortens tonfisk som stoppas på burk en annan tonfiskart än den som säljs färsk och fryst. Märkligt men skönt. Då är tonfisk på burk bra ändå.

Fast var lever tonfisk egentligen? Knappast i Hjälmaren, eller? Nu blir vi osäkra och börjar fundera på kycklingen igen. En kyckling från Närke kan vi sannolikt hitta, men antagligen ingen tonfisk. Om kycklingen från Närke är en kyckling som inte har fått sprätta fritt, men ändå helt klart inte har dödat några delfiner eller transporterats så långt, borde vi kanske äta kycklingen i stället? Kyckling är magert har vi hört, och det är ju bra.
Nu har vi fått ångest. Vi inser att det vi aldrig kan veta om vi tar ett korrekt beslut eller inte. Så vad gör vi? Vi tar något bara. Det som råkar stå på hyllan närmast kassan, det som ungarna faktiskt kommer att äta, det som inte kostar för mycket, det som finns i mataffären runt hörnet.
Precis innan vi somnar funderar vi lite på hur det här egentligen blev vårt, alltså varje enskild konsuments, ansvar? Kunde det möjligen vara producenternas, återförsäljarnass och statens för enkelhetens skull? Nej usch, då skulle vi ju inte ha denna fantastiska möjlighet att få välja hela tiden. Och den vill vi ju ha. Eller?

Hanna Richter