Stärkta rättigheter för de finskspråkiga

Rätt till äldreomsorg och barnomsorg på finska och rätt att tala sitt eget språk i alla kontakter med kommunen. Det är vad som gäller för den finskspråkiga befolkningen i Karlskoga sedan kommunen blev särskilt förvaltningsområde. Men samtidigt skär regeringen ner stödet till arbetet för minoriteternas rättigheter.

De kom i tusental för att arbeta i de svenska verkstäderna. Nu börjar de finska invandrarna bli gamla och behöver vård. Karlskoga kommun har blivit förvaltningsområde för finska språket och det betyder att de måste erbjuda äldrevård på finska. För att klara det får kommunen 660 000 kronor i statliga bidrag per år.

– Det är osäkert om statsbidragen kommer att täcka kostnaderna för det här och samtidigt har Karlskoga en mycket ansträngd ekonomi, säger Ulla Averås (M), som röstade emot att kommunen skulle ansöka om att få bli förvaltningsområde.

Ansträngd ekonomi

Men Niina Laitila (S), kommunstyrelsens ordförande, tror att det kommer att gå.

– Vi har redan personal i kommunen som talar finska som vi kan använda. Det behöver inte kosta så mycket mer, det handlar bara om att organisera det rätt, säger hon.

Under flera år har Sverige fått kritik för att inte värna de nationella minoriteterna tillräckligt. För två år sedan svarade regeringen på kritiken med att skapa en möjlighet för kommuner i Sverige att ansöka om ett statligt stöd för minoritetsarbete. Vid årsskiftet blev åtta nya kommuner, förutom Karlskoga, antagna som så kallade förvaltningsområden. Men för att spara pengar skar regeringen samtidigt ned bidragen till kommunerna med 12 procent. De som redan hade statligt stöd får minskade anslag. Karlskoga fick mindre pengar än vad kommunen först hade räknat med.

– Karlskoga har en ansträngd ekonomi över huvud taget. Om kommunen nu gärna vill vara med i det här arbetet så gäller det att rätta mun efter matsäck, säger Lotta Olsson (M), riksdagsledamot från Örebro.

Men lagen kräver ju att kommuner gör vissa saker, hur kan de då rätta mun efter matsäck?

– Allt behöver inte kosta pengar. Det handlar om att sammanföra de brukare inom äldreomsorgen och barnomsorgen som vill ha service på finska med den personal som pratar finska, säger Lotta Olsson.

”Så gör regeringen alltid”

Mia Sydow Mölleby (V), också riksdagsledamot från länet håller med om att det inte behöver kosta en massa pengar att stärka de finsktalandes rättigheter, men hon är kritisk till att regeringen låter kommunerna ta kostnaderna.

– Så gör regeringen alltid. Staten tar beslut om saker som kommunerna ska göra, arbeta för att stärka minoriteters rättigheter, skola, barnomsorg, äldreomsorg, men ser inte till att det finns pengar, säger hon.

Karlskoga kommun ska nu anställa en projektledare som ska utreda behoven i kommunen och planera för hur till exempel äldreomsorgen för de finsktalande ska organiseras.

"Vi som har slitit borde också bli omhändertagna"

Aarne Karkulahti

– Jag flyttade till Sverige 1956. På 50-talet, efter kriget, var det en väldigt svår situation i Finland. Staten hade betalat stora krigsskadestånd till Sovjet och arbetslösheten var stor. Jag var byggnadsarbetare men det fanns inga jobb. Och så kom min bror hem på semester från Sverige. Han hade redan flyttat och sa att det fanns gott om jobb. Så jag flyttade jag också. Jag har arbetat som smidesarbetare i Kilstaverken i 30 år. Där lärde jag mig svenska. Men nu när man inte jobbar längre tappar man språket.

Paula Prusti

– Vi bodde i Alahärmä. En dag sa min man Jaakkos bror att det var folk på arbetsförmedlingen och värvade arbetare till Bofors. Så Jaakko gick dit. Han sa ingenting till mig. Jag visste ingenting. Och så kom han bara några dagar senare och sa, nu flyttar vi. Sju familjer flyttade tillsammans. Först båt mellan Vaasa och Sundsvall. Sen tåg från Sundsvall till Örebro. Där kom en tolk och tog emot oss. Vi fick en etta med kokvrå i Nya Backa och dagen efter tog Jaakko på sig overallen och började arbeta. Jag var hemma med barnen i några år men sen började jag också i Bofors. Nu när vi börjar bli gamla blir jag rädd. Jag var hemma hos en tant som bor på ett äldreboende i kommunen. Hon kan ingen svenska längre och ingen på boendet kan finska. Jag frågade vad hon gör om dagarna. Hon svarade att hon dricker kaffe, äter och sover. Jag pratar ofta med min dotter som är handläggare på kommunen om hur det ska blir för oss när vi blir gamla och sjuka. Men hon vet ju inte. Många av oss finska invandrare är redan över 70 år. Och nu kommer den stora gruppen 40-talister också. Hur ska vi göra då?

Tiina Björkqvist

– Vi bodde i ett rum och kök, jag min man och våra två barn i Niitykumpu. Min mans moster kom och hälsade på oss och sa att hennes gubbe skulle fixa jobb och lägenhet och allt åt oss i Sverige. Det var bara att flytta. Så den 25 september 1965 gick lastbilen med alla våra saker till Karlskoga. När vi kom fram var det inte klart, varken med jobb eller lägenhet, så vi fick bo hos mostern i tre månader. Men sedan fick min man jobb på Bofors. Vi försökte flytta tillbaka till Finland en gång, men då ringde de efter min man och bad honom komma tillbaka. Min man lärde sig svenska på jobbet. Jag lärde mig genom att läsa Kalle Anka-tidningar och prata med grannarna. Minst en avdelning på ett äldreboende för finskspråkiga, där det alltid finns finskspråkig personal, tycker jag det behövs. Man kan inte förvänta sig att vi ska tas omhand av våra anhöriga. De har sina egna liv. De som kom på 60- och 70-talet och som har slitit och hjälpt till att bygga upp Karlskoga borde även de bli omhändertagna av kommunen.