Fotboll i skilda världar

På planen delas pojkar och flickor upp. Från början. Barnen vill ha det så, säger tränarna. Det är bättre så för flickorna, annars får de ingen plats, säger föräldrarna. Men måste det vara så?

Det är tisdagskväll och full fart på fotbollsplanerna på Ekängen. Tre flickor i ÖSK:s F04-lag kommer till säsongens första träning. Bredvid, innanför stängslet till konstgräsplanen tränar pojkarna.

Skolan börjar snart och då börjar också fritidsaktiviteterna. Men till skillnad från skolan är idrotten fortfarande en värld där flickor och pojkar tränar och tävlar var för sig.

”Idrotten utgör en av få organisationer där en formell segregering tillåts utan att det ifrågasätts särskilt mycket.” Det skriver forskaren och läraren Inger Eliasson i sin studie av flickor och pojkar i fotbollens värld. Hon letade efter ett svar på varför flickor och pojkar delas upp trots att det inte finns några stora fysiska skillnader när de är barn. Och svaret blev traditioner. För att det är så man gör. Och för att barnen själva vill ha det så.

Spelar varje dag

– Redan när de är så här små har pojkarna en tydlig uppfattning om att de är bättre än flickorna. Och flickorna vet att de flesta tycker att pojkarna är bättre, även om de inte alltid själva håller med om det, säger Inger Eliasson.

Nanna Bergengren är sju år. Hon har dragit på sig sin ÖSK-tröja och är glad att vara tillbaka på träningen efter sommaren.

– Jag har tränat själv varje dag, säger hon.

– Jag med, jag med, säger lagkamraterna Alice Vallgren och Ella Allsop direkt.

Nanna spelade ihop med pojkar först. Till sist var hon den enda tjejen i laget.

– Det var inte så roligt. Det är mycket lättare att spela med bara tjejer, säger hon.

Hennes mamma som sitter bredvid säger att Nanna hade slutat spela om det inte hade funnits ett flicklag att börja i.

– Pojkarna spelar fotboll på raster och på fritiden. De gör det mycket mer än flickorna och utvecklas därför på ett annat sätt. Flickorna hänger inte med. På träningarna var det ”bra grabbar, kom igen grabbar” hela tiden och jag såg hur Nanna blev mer försiktig och tillbakadragen än hon är annars, säger Lovisa Bergengren.

”Killarna ger inte tjejerna något utrymme”

Flickornas tränare, Jörgen Gustafsson, som också är anställd av ÖSK och ansvarar för ungdomsfotbollen, säger att klubben delar upp det i flick- och pojklag för flickornas skull.

– Vi märker på en gång att killarna är ganska tuffa, att de inte tar hänsyn till tjejerna, att de roffar år sig och att tjejerna inte får utrymme, säger han.

– För killarna är det blodigt allvar från början. För flickorna är det mer lek och vi lockar fler tjejer att spela om de får träna för sig.

Men varför blir det så och är det bra att det är så allvarligt för pojkarna från början?

– Det här är inte något som vi skapar. Det har de med sig redan när de börjar hos oss. Och vår viktigaste uppgift är att få så många barn som möjligt att hålla på med idrott, säger Jörgen Gustafsson.

”Handlar inte om fysiska skillnader”

Nanna, Alice och Ella tränar skott på mål. De tar 20 meter långa ansatser och springer allt vad de orkar innan de sparkar till bollen. De skrattar och sliter tills de ramlar ihop på gräset, rödblommiga och trötta.

Sara Larsson spelar i KIF i damallsvenskan och i svenska landslaget. Hon har spelat mycket tillsammans med pojkar under sin uppväxt.

– Ja, varenda rast från ettan till sexan spelade jag fotboll med killarna. Och på fritiden spelade jag med brorsan och hans kompisar. Det har gjort mig snabbare och starkare. Och jag klarade mig, jag hängde med, säger hon.

Hon tycker att det är synd att flickor och pojkar delas upp så tidigt och att många tjejer inte vill träna med killar, att de inte vågar.

– Redan när de är små matas tjejerna med att de inte är tillräckligt bra. Det är inte sant. I den åldern finns inte de fysiska skillnaderna. Då handlar det om andra saker.

Inger Eliasson, som under långt tid studerat både pojk- och flicklag håller med om Sara Larssons bild.

– Observerar man hur pojkar och flickor spelar och tränar så är det inte så stor skillnad. Skillnaderna finns mer i våra föreställningar, säger hon.

Hon tycker att det vore intressant att låta pojkar och flickor träna tillsammans, i flera idrotter.

– Vi måste ju fundera på vad det här gör med barnen, med deras fostran och i relationen mellan könen. Skulle till exempel damfotbollen få högre status om pojkar och flickor spelade tillsammans som barn? I skolan och på arbetsplatser ska män och kvinnor vara tillsammans, där diskuterar man jämställdheten, men i fotbollen är det inget man pratar om, säger Inger Eliasson.