Kvinna bakom kameran

Vad gör en ung begåvad och kulturellt intresserad kvinna år 1890 när alla dörrar till yrken är stängda av män? Jo, hon drömmer om att arbeta med bilder.
    Sophie Janson från Dammsäters gård i Axberg inte bara drömmer. Hon blir fotograf. Nu ställs några av hennes 50 000 bilder från Örebro och Västernärke ut på Örebro Stadsbibliotek.

– Jag har levt ett rikt liv.
Så sa Sophie Jansson 1980 när hon intervjuades av länets tidningar. Då fyllde hon 106 år. Alla reportagen handlade om hennes höga ålder. Ingen skrev då om hennes unika roll som banbrytande och cyklande fotograf.
Hur man blir 106 år? Hur orkar man vara med i gymnastiken till över 100? Frågorna var många där Sophie Janson satt mellan landshövdingen Elvy Olsson och brorsdottern Anna-Lisa Carlsson.
– Jo, knepet är en måttlig dos av persilja, ädelost och en skvätt portvin varje dag, svarade hon.
Sophie Janson föddes 1874. Det var samtidigt som den moderna foto-konsten bröt igenom. Tidigt kom Sophie Janson i kontakt med andra kvinnor i Örebro som slutet av 1800-talet bar på ett brinnande intresse för bilder. Det var Signe Ståhl, Amanda Lundbäck och Ebba Sundevall.

Arbetade som fotoelev
Sophie bröt upp från Örebro. Åkte till Ljungbyhed och arbetade som fotoelev. Där fick hon lära sig mörkrumsarbete, framkallning och även att stå bakom kameran:
– Där fotograferade jag en förskräckligt massa militärer, berättar Sophie Janson i Clas Thors bok om kvinnliga länsfotografer Ljusets hemligheter.
Efter några år återvände hon till Örebro och fick anställning vid hovfotografen Bernhard Hakeliers ateljé.
Sophie Janson var viljestark, noggrann och företagsam. Hon startade 1908 egen ateljé på Klostergatan i Örebro. Första kunden kom från barndomens trakter, Hulda Pettersson i Dyltabruk.

Filial i Fjugesta
Ovanligt många kunder fanns i Västernärke. Bakom järnhandlarhuset i Fjugesta hade hon en liten filial. År 1912 lastade Sophie Janson kameror, ateljéutrustning och bohag på tåget till Svartå. Målet var Fjugesta där hon slog sig ned permanent.
Varför bröt hon upp? Jo, kanske av längtan tillbaka till landet. Kanske på grund av insikten om att i det då växande Västernärke fanns en stabil kundkrets. Kanske kan skälet stavas John Apelqvist en ung man som står som nummer fyra i sittningsboken över kunder 1908.
Han blev ett stöd för Sophie när hon byggde upp sin fotoateljé i ett samhälle som totalt dominerades av män. Sophie och John köpte cyklar och begav sig ut i Västernärke. Med fanns kameran och glasplåtarna. Sophie fotograferade arbete, glädje, fest, sorg och företagsamhet.
Hon arbetade nästan jämt. Och genom hennes kamera blev Västernärke förmodligen en av Sveriges mest väldokumenterade regioner. Tack vare hennes bilder vet vi att handlare Johnsson hade en stråkorkester som varje vecka övade på kammaren över handelsboden.
Vi vet att det varje dag gick en körtur med mjölk från Höjens gård till mejeriet i Nybble. Att unga killar samlades i vägkors och hade fingerkrokstävling. Att drängar och pigor fick slita hårt på de stora gårdarna och att det på fattigstugan i Knista fanns brutna kvinnor och män som stolt lät sig fotograferas med en spinnande katt i knäet.

Kulturskatt för Västernärke
Sophie Jansons bilder är förmodligen den största kulturskatt som Västernärke har. En av de sista bilderna är från SSU-klubbens maskerad i Hidinge 1952. Sedan lade hon ner kameran och skänkte alla 50 000 glasplåtarna till Västernärkes Hembygdsförening, de förvaltas av Stadsarkivet i Örebro.

Rolf Jansson