Man ska ha husvagn

Husvagnssommar. Först en lyxsemester för direktörer. Sedan töntsemester för medelsvenssons. Nu på väg att bli en kultförklarad nostalgitripp. ETC Örebro följer en svensk tradition. Från den första vagnen som skruvades ihop på Sörby Mekaniska Verkstad i slutet av 40-talet. Till dagens Foppatofflor och korvgrillning på Ånnabodas camping.

Den första husvagnen var en lyxpryl som direktörer och advokater drog genom Sommarsverige medan vanligt folk sov i tält. Och den kom från Örebro.

Här byggdes den första svenska husvagnen. Året var 1948 och Helmer Berglund, ägare till Sörby Mekaniska Verkstad, hade blivit osams med sin hustru inför semestern. Han ville ut på äventyr. Hon ville köpa sommarstuga. Kompromissen blev en sommarstuga på hjul, den första SMV-husvagnen.
– Här kommer pärlan!
Raimo Tunsved, dagens ägare till SMV Husvagnar, drar fram den äldsta vagnen ur sin samling i solljuset. Det klassiska ”ägget”. Tillverkad 1949. Runt tak, runda väggar. Bara 390 kilo tung. I dag väger en normalstor husvagn 1 500 kilo.
– Det här var en sensation när den kom. Kostade lika mycket som en Volvo PV, säger Raimo Tunsved.

Dyra vagnar
I dag har SMV Husvagnar flyttat från Sörby och blivit granne med Atlas Copco i industriområdet i Norra Bro. Men namnet har de kvar och husvagnar bygger de fortfarande. För hand, nästan som på 40-talet.
Decennier av husvagnsgenerationer står uppradade på grusplanen kring SMV:s verkstad. Semestertrenderna skiftar. Vagnarna blir större. Väggar av furuplywood ersätts av plast. Gasolspisar, handfat och vattentankar flyttar in i vagnarna. Fram till 70-talet hängde de svagt välvda väggarna och taken med. SMV-vagnarnas typiska droppform. Raimo Tunsved klappar den böjda dörren till en husvagn från 1969, stolt och lite tillgivet.
– Titta vilka runda former, äkta hantverk in i minsta detalj. Sådana här vagnar går inte att bygga i dag. Det blir för dyrt, säger han.
Men då på 60-talet gick det. Då stod köparna i kö för att få en husvagn. På ett par decennier hade husvagnen rullat rakt in i svenskarnas semestervanor. Den som hade råd köpte en husvagn.
– Då gick det på högvarv här. Men visst, den var fortfarande inte billig. Det var inga arbetare som köpte de här. Köparna var de högst taxerade i Örebro, säger Raimo.

Fick en töntstämpel
På 60-talet tillverkade SMV Husvagnar över tusen vagnar om året. Det var då Raimo Tunsved började arbete på verkstaden i Sörby. 1963 var han nyutexaminerad från yrkesskolan och fick jobb som verkstadsmekaniker.
När 80-talet kom hade Raimo avancerat till fabrikschef. Men köerna av husvagnsspekulanter hade blivit kortare. Charterresorna hade dragit in över Europa. Campingplatserna blev omoderna.  
– Ett tag såg folk ner på dem som hade husvagn. Det blev lite töntigt att åka på husvagnssemester, säger Raimo.
På tv sjöng Galenskaparna och After Shave ”Man ska ha husvagn”. Men då var det inte längre sant. Man skulle inte ha husvagn. Den trendmedvetne svensken tog charterflyget till Grekland eller Costa del Sol och skrattade lite åt de husvagnssemestrande familjerna i matchande träningsoveraller. Och SMV husvagnar gick i konkurs.

Dålig lönsamhet
Men Raimo ville inte låta traditionen dö ut. 1986 köpte han upp hela företaget och fick det på hjul igen. Men i liten skala.
– Varje husvagn tar 300 arbetstimmar. Det går inte att få någon lönsamhet i. Men vi gör det ändå. Vi vill ju att märket ska leva kvar, säger han.
I dag gör verkstaden inte mer än fyra-fem vagnar om året. Resten av arbetet är reparationer. Det är de som gör att företaget går runt. Och de blir fler och fler. För de gamla husvagnarna är på väg att bli en statuspryl igen. Ett antikt samlarobjekt för bilälskare.
– Töntstämpeln verkar vara borta nu. Ungdomarna håller på att komma tillbaka. Det är tjejer och killar som kör gamla amerikanska bilar som vill ha en husvagn som passar till. Vagnarna blir ju färre och färre så vi får reparera mycket. Och det ska vara noga, putsat och perfekt in i minsta detalj. Det på väg att bli riktigt stort nu, säger Raimo.

"Det är nog ingen här som man inte är kompis med"

De ställde upp sin husvagn här 1974. Och de har fortfarande inte tröttnat. Varje sommar åker Inger och Ragnar Hahne åker tillbaka till Ånnaboda, till grannarna och till lugnet.

En dag på campingen är sol, fik, grillning och småprat med grannen. Och lite fika till.
– När man tänker på det låter det ju enformigt, men det blir det aldrig. Man går väl bara runt och pratar och dagarna går, säger Ragnar Hahne.
De har gjort det varje sommar i 35 år. Någon gång i maj packar de ihop sina saker i lägenheten i Solhaga och flyttar upp i Kilsbergen med sin husvagn. Till campingen i Ånnaboda. Till vännerna och gemenskapen.
– Det är nog ingen här som man inte är kompis med, säger Ragnar Hahne.
De brukar stanna till september någon gång. Tills det blir för kallt.
– Man kommer så mycket närmare naturen och grannarna här. Det är väl det som lockar, säger Inger Hahne.
Tiden flyter fram. Med bad, kortspel, korsord och många, långa grillkvällar. Då samlas familjerna. Traskar upp från sina husvagnar till den stora gemensamma grillen. Ragnar är den som oftast tänder grillen. Då vet man att det blir fest.
– Man behöver inte bjuda folk, de kommer med sin korv när de känner lukten av röken, säger han.

Dålig återväxt
Det har blivit trängre och trängre på campingen. När familjen Hahne ställde upp sin husvagn här första gången fanns ett dussin familjer runt omkring dem. I dag står närmare 300 vagnar på campingen. Men det är ont om barn.
– På 70-talet drällde det ungar överallt, både sommar och vinter. Då lastade man bilen full och åkte till Storstenshöjden med dem, minns Ragnar.
Så blev barnen tonåringar och vägrade följa med på husvagnssemester. Nu är de vuxna och åker på utlandssemester på somrarna.
– Det är riktigt dåligt med återväxten här, säger Ulla Frey som har kommit över från sin husvagn.
Så vad  händer om tio år? Är campingidyllen på väg att försvinna?
– Nej, nej. Det är klart att den inte försvinner. Här kommer det alltid att stå husvagnar, säger Inger.

Text: Åsa Wilson
Bild: Lasse Persson