Räddar historier från glömskan

Svartvita fotografier viskar om glömda historier och Gun Molinder skriver. Om Örebros och Bergslagens historia och om sina egna rötter. Tolv böcker har det blivit. Men den senaste handlar om det som händer i dag. Om barnen som far illa. Hon kallar den Maskrosbarnet Albin.

Vem är Albin?
– Han är åtta år och har en lillasyster som är sex år. Det är Albin som ser till att hans lillasyster får på sig kläder och kommer i väg till dagis när mamma är för full. Och han gömmer sig och lillan under en filt i garderoben när det blir bråk hemma. Men boken slutar lyckligt. Jag hade inte orkar avsluta den på något annat sätt. Jag grät så mycket när jag skrev.

Har du träffat Albin?
– Han är en påhittad figur. Men jag har jobbat på dagis och fritids och träffat många sådana barn. Barn med smutsiga kläder, som knyter sig i ett skal när man frågar hur de har det hemma.  

Varför skrev du den här boken?
– Jag vill att Albin ska göra nytta. Jag vill få folk att engagera sig. Och så har jag bestämt att om boken säljer så ska jag skänka alla pengarna till Majblomman.

Kan en bok hjälpa barnen?
– Jag har inte tänkt så stort och politiskt. Jag vill bara att vanliga Svensson ska bry sig lite mer om grannens ungar. Det finns en scen i boken där Albin är ute och går alldeles ensam mitt i natten och ingen vuxen reagerar. Sådant borde inte kunna hända.

Hur länge har du skrivit?
– Hela livet tror jag, men första boken kom 1999. Jag hade byrålådan full av manuskript och tänkte att jag måste väl bli klar med något någon gång.

Vad handlar resten av böckerna om?
– Oftast historia på något sätt. Det började med att jag ville släktforska. Min pappa var fosterbarn och hade väldigt lite kontakt med sin mamma. Han sökte sina rötter i hela sitt liv. När han dog började jag söka. Jag letade mig tillbaka fem generationer, alla i Bergslagen. Det känns viktigt. Man mognar på något sätt när man känner sina rötter. Det känns lite som att landa.  

Från släktforskning till roman, hur mycket är påhittat?
– Det är klart att det är mycket som jag inte vet. Men jag har fått ärva en massa gamla foton från farmor. De hänger på väggen på mitt kontor. Och när jag började skriva så var det som om de berättade sina historier för mig. Allt som jag inte visste bara kom till mig. Jag kan inte förklara det. Det kanske bara är mina fantasier, men det känns väldigt sant.

Hur många böcker har du skrivit?
– Det är tolv stycken nu. Men jag är inte författare. Det här är bara en hobby. Men lite kändis kanske jag börjar bli, B-kändis här i Örebro i alla fall. Jag har fått vara med och prata i radio i flera år nu. Radiokåserier och paneler. Jag tycker så mycket om att sitta och prata med hela Örebro.

Hur får du böckerna utgivna?
– Det blir ”print on demand-förlag”. De som inte trycker några stora upplagor, bara en bok när någon beställer den.

Har du skickat manus till riktiga förläggare också?
– Visst, jag kan snart tapetsera ett helt rum med refuseringar. Men det gör inte så mycket. Det beror inte på att man är dålig. Det som säljer i dag är deckare, skandaler och kändisar. Romaner om vanliga människor, sådana som Villhelm Moberg skrev, dem vill ingen köpa i dag.

Vad är det bästa du har läst?
– Jag tror att det är Törnfåglarna. Det låter kanske världsligt och larvigt, men den grep mig. Det är människor, kärlek och äventyr.

Vilken är världens bästa plats?
– Det är här, där jag bor. Det är ett privilegium att få bo så här, med rävar och rådjur inpå knuten. Det är min mans barndomshem som vi har fått ta över. Molinders har bott på den här gatan i flera generationer. Inte konstigt att man känner sig hemma. Jag växte upp i en lägenhet på Majorsgatan på Norr och drömde alltid om ett eget hus och nu har jag det.

Hur var det att växa upp i Örebro?
– Tonåren, det var twist and shake på ungdomsgården i Norrby. Jag älskade Örebrobandet Aligators. Jag var på alla deras spelningar. Jörgen som var äldst var snyggast. Men Hep Stars var nog ännu bättre. En gång åkte jag till Stockholm och gick på Nalen när de spelade. Svenne Hedlund sjöng Oh Donna och jag visste att han tittade rakt på mig när han sjöng.

Hur känns det att fylla 60?
– Tanken känns hemsk. Det är något med siffran 60. Det låter så gammalt.

Är det hemskt då, att bli gammal?
– Egentligen inte, inte just nu. Man blir mer erfaren, visare. Man sätter värde på andra saker i livet. Jag har ju precis fått barnbarn och njuter verkligen av livet. Det är det där med att bli riktigt gammal som känns lite jobbigt.

Varför det?
– Jag har jobbat i äldreomsorgen och sett hur den har blivit sämre. När jag var chef på Tybblehemmets dagcentral på 80-talet fanns det tid för de gamla. Vi kunde ordna fester och utflykter. Ta en eka och ro ut på sjön om de längtade efter det. Jag tror att de äldre var lyckliga då. Men sedan, på 90-talet, märkte man hur resurserna försvann. De drog in på personal och allt skulle göras av frivilliga i väntjänsten i stället. Då försvann eldsjälarna. Och jag slutade och började jobba med familjens åkeri i stället.

Är det roligare att jobba på åkeri?
– Jag tycker om det. Första åren körde jag papper till kontor i en liten rostig folkabuss. Men jag fick ont i lederna av allt bärandet så nu sitter jag hemma och sköter administrationen. Och har tid att skriva.

Vad är du stolt över?
– Att jag har räddat en massa historier från glömska. Som när min mans morfar dog och lämnade en massa dagböcker efter sig. ”Kasta den där gamla skiten” sa min man. Men jag gick igenom allt och skrev rent. Det blev en bok där du kan följa nästan ett sekel av Örebros historia. Som när skofabriken brann och de kastade ut skor genom fönstren ner på gatan. Och nästa dag hade alla i Örebro nya, fina skor.