Maria-Pia Boëthiuss blogg

Igår antog Greklands parlament ett gigantiskt sparpaket. Aten exploderade. Maria-Pia Boëthius var där.

Natten till den 30 juni. Jag kommer precis från Syntagmatorget i Aten. Hela dagen har det varit omöjligt att ta sig dit på grund av tårgasen, men nu har sammanstötningarna mellan polis och demonstranter stillnat. Det var en syn jag aldrig kommer att glömma. Längs gatorna brann stillsamma eldar här och där, sopcontainrar som tuttats på och som ingen hade tid att åtgärda. Bankomater var sönderslagna och graffitibemålade, liksom många bankfasader.

Syntagmatorget ligger nedsänkt, ungefär som Sergels Torg i Stockholm, men är mycket större och underbart vackert. Ovanför trapporna ligger parlamentet, en rosa och ganska stillsam byggnad och på båda sidorna av torget ligger lyxhotellen, Grand Bretagne, Classical, Athenas och allt vad de heter med tjusiga trottarserveringar i bottenplanet mot Syntagma.

På torget kamperar sedan minst en månad aktivisterna i tält och det är här stormöten pågått dygnet runt. Men inte inatt, inatt var det resterna av ett slagfält. Lyxhotellen var nersläckta, många hade till och med släckt sina pampiga skyltar. Gatorna var fulla av gatsten och stycken karvade ur marmortrapporna, nedbrända containers och nedtagna trafikmärken.

Säg Göteborg 2001 gånger hundra.

Trottoarcaféerna var sönderslagna. Kravallutrustade poliser bildade ring runt torget, men ingen järnring. De munhöggs och skämtade med aktivisterna, som finns kvar på torget. Då och då exploderade en ljudbomb eller en tårgasbomb, men det verkade vara mera på måfå. Stämningen var alls inte hotfull, möjligen avvaktande.

Aktivisterna städade torget, precis som man gjorde på Tahrirtorget i Kairo. Två dagars generalstrejk är över och de väldiga demonstrationerna fick inte parlamentet att avstå från att anta ”sparpaketet” – slakten av det grekiska välfärdssystemet. Miljardlånen från EU kommer inte att gå till grekiska folket, utan till att betala bankerna runtom i världen, än en gång är det banksystemet som ska räddas medan de vanligaste slagorden här är ”Vi vill ha tillbaka vår framtid” och ”Ge mig ett liv”.

Man har en stark känsla av att detta bara är början, grekiska folket är rasande på sina politiker, det ekonomiska systemet och medierna. På en gata bredvid torget fanns en nedbränd tv-buss med hela sändningsanordningen på taket, allt i ruiner.

Mot oss, Stefan Jonsson som skriver i DN och mig var demonstranterna urvänliga, men vi undvek att säga att vi är journalister. Jag använde en vit sjal från H&M mot tårgasen och det funkade bra, men plötsligt kom en aktivist och tog mig i armen. Nu blir vi bortkörda hann jag tänka, men istället sa han: Madame, ni måste ha medikament för ansiktet! Och så förde han mig till ett stånd där en annan aktivist sprutade vätska i mitt ansikte. ”Slut ögonen och öppna munnen.” Sedan såg också jag ut som en zombie med lera i fejset, och det lindrade verkligen.

Många av dem vi talade med tror eller hoppas att detta är början till en europeisk, icke-våldsrevolt, att det politiska och ekonomiska systemet också i Europa är kört.

Allt återstår att se och allt kan hända.

Vi i Ship to Gaza sitter fast här i Aten i väntan på att vår båt, vars propeller saboterats, ska lagas. Men det känns inte som något straff, snarare som en gest från någon grekisk gud, visdomens kanske. Innan vi gick till Syntagmatorget åt de norska och svenska passagerarna middag vid ett långbord i en park, full av trötta anarkister, som vilade ut efter dagen. En bit bort på gatan brann en sopcontainer och väldiga lågor ormade sig mot himlen. Ingen brydde sig om det, varken polis eller brandkår kom, det brann och vi åt, ibland gjorde några anarkister en rusning mot någon provocerande bil från vilken det gastades ”Leve sparpaketet”.

Det såg apokalyptiskt ut, men det kändes inte apokalyptiskt.

Det känns som en början och en fortsättning på Tahrirtorget.