Hoppa till innehållet

ETC Örebro

Debatt: Behov av ökad samverkan vid plötsliga dödsfall

”Er debattartikel har lett till att jag nu lyfter frågan till ledningsnivå”, skriver Marie-Louise Forsberg-Fransson (S) i ett svar på förra veckans debattartikel.
”Er debattartikel har lett till att jag nu lyfter frågan till ledningsnivå”, skriver Marie-Louise Forsberg-Fransson (S) i ett svar på förra veckans debattartikel. Bild: Bild: Jonas Ekströmer/TT

ETC Örebro.

Det är önskvärt med krisstöd vid oväntade dödsfall och det stöd som finns i dag behöver utvecklas, skriver regionstyrelsens ordförande Marie-Louise Forsberg-Fransson (S) till föreningen Vi som förlorat barn Örebro.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Örebro som står för åsikten.

Jag vill börja med att tacka Marianne Malm och Kerstin Gerdin Mann för att ni belyser en viktig fråga. Jag håller med om att ett anhörigstöd vid plötsliga och oväntade dödsfall är önskvärt. Det får definitivt inte gå till så att anhöriga får ett telefonnummer att ringa, som sedan inte visar sig fungera.

Regionen (tidigare landstinget) har till uppgift att planera för att kunna erbjuda krisstöd till dem som har drabbats av, eller riskerar att drabbas av, psykisk ohälsa som en följd av en allvarlig händelse. Det är också viktigt att samhället kan erbjuda stöd till anhöriga i fall där det endast är en person som plötsligt och oväntat dött. Samverkan är här ett nyckelord.

De uppgifter jag fått från vår hälso- och sjukvård är att de är medvetna om att det stöd som finns i dag behöver utvecklas. Det gäller då generellt stöd till anhöriga vid plötsliga och oväntade dödsfall, inte enbart stöd till föräldrar som förlorat ett barn. Verksamhetsansvariga uttrycker att de tycker POSOM-konceptet är tilltalande även i situationer som inte klassas som katastrof ur ett samhällsperspektiv. 

Svaren från hälso- och sjukvårdens verksamhetsansvariga uttrycker att det finns svårigheter att samordna olika myndigheters och verksamheters aktiviteter i komplexa frågor, men att en väg framåt skulle kunna vara att tillsätta en centralt placerad samordnare, som koordinerar det fortsatta arbetet.

När det gäller dagens situation i vårt län finns anhörigstöd att få på våra sjukhus akutmottagningar, och samverkan sker bland annat med sjukhuskyrkan för att verksamheten ska fungera dygnet runt. 

På Universitetssjukhusets barnmedicinska klinik finns kuratorer som ger stöd till föräldrar till barn som dött på grund av sjukdom. 

Om en person som haft kontakt med psykiatrin begått självmord erbjuds stöd till efterlevande av psykiatrin, och det kan gälla föräldrar, barn eller partners.

På Lindesbergs lasarett arbetar sjukhuset med hur anhörigstödet kan förbättras organisatoriskt. I det arbetet ingår samverkan mellan sjukhus och kommun när det gäller barn som har förlorat nära anhöriga, till exempel en mor eller far. 

Dessutom deltar våra tre sjukhus i det nationella arbetet ”Barn som anhöriga”, som bland annat behandlar situationer där barn drabbas av att föräldrar avlider. Här sker ett omfattande samarbete mellan Socialstyrelsen, Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Folkhälsomyndigheten, Skolverket och SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

Ert förslag att det borde finnas en krisgrupp, kopplad till en övergripande samordningsfunktion, och som alltid kopplas in vid ett plötsligt och oväntat dödsfall, borde man kunna arbeta vidare med. 

Er debattartikel har lett till att jag nu lyfter frågan till ledningsnivå om ökad samverkan kring dessa stödresurser.

Ämnen i artikeln