Debatt: Det finns inga genvägar till jämställdhet

När jag så här på semestern sitter och går igenom alla Dagens ETC som jag inte har hunnit läsa hittar jag en debattartikel som gör mig glad.

Karin Brygger, Jenny Wenzer Dahlgren, Ann-Marie Ljungberg och Kajsa Widegren har vågat ifrågasätta det mediakorrekta kravet på individualiserad föräldraförsäkring, något som jag har ifrågasatt under många år. 

Jag har i 30 år företrätt många ensamstående mödrar i tvister om vårdnad, boende och umgänge. Många av mina klienter bor i förorter och har dålig ekonomi. De flesta har gemensam vårdnad om barnet och många har en motpart som inte är intresserad av att ta ut någon föräldraledighet, men ändå inte vill överlåta föräldradagar till mamman, eftersom detta skulle avhända dem det enda maktmedel de har kvar efter en separation. 

Följden blir att mammans föräldrapenning upphör långt innan barnet har fyllt ett år, och då kan barnet inte få plats på dagis. Hon måste då söka försörjningsstöd, vilket innebär problem om hon har sparade pengar eller en bil. Mamman ansöker då om ensam vårdnad för att kunna få ut de föräldrapenningsdagar som pappan inte vill ta ut – annat än möjligen de dagar han har umgänge med barnet. Hon får naturligtvis ingen ensam vårdnad av dessa skäl. Så länge parterna kan kommunicera – om så bara genom sms – så anser domstolarna att det saknas skäl för att ändra på vårdnaden. 

Sedan anses hon ju också som en dålig förälder när hon lyfter försörjningsargumentet i domstol, pappan måste ju ha möjlighet – om han i framtiden så önskar – att ta ut föräldradagarna. Det faktum att han ställer barnet utan försörjning räknas inte som dåligt föräldraskap. Den idealiserade bilden av barnets rätt till båda sina föräldrar tar inte hänsyn till verkligheten. 

Redan i dag används alltså den familjerättsliga lagstiftningen och föräldraförsäkringen för att i teorin främja jämställdheten. Att detta i praktiken går ut över barnen genom att de ekonomiskt utsatta ensamstående mammorna fråntas förutsättningarna att försörja sina barn är väl känt, i vart fall bland alla som i sin yrkesroll kommer i kontakt med ensamstående mödrar. 

Det är också väl känt att män som har blivit lämnade efter att ha använt våld mot kvinnan ofta använder sig av barnet som redskap för att straffa kvinnan efter en separation. När det inte hjälper att slå eller hota kvinnan och när självmordshotet inte heller har effekt så återstår bara att processa om barnet. Lagstiftningen är ju så vist ordnad att även om man är chanslös i en sådan tvist så kan man i alla fall processa under ett års tid för att trötta ut kvinnan så att hon till slut ger upp och går med på en förlikning. 

Jag tror att de flesta som diskuterar individualiserad föräldraförsäkring inte ser den ensamstående mammans verklighet – de ser i stället framför sig en idealiserad bild av ett sammanboende par där båda har arbete. Om så är – låt det komma till uttryck i den kommande lagändringen, så att den bara omfattar sammanboende par. Sluta att hoppas på att domstolarna självständigt skall tänka på detta, genom det där undantaget som eventuellt har gjorts i propositionen.

Riksdagen har tidigare gjort en sådan här tavla, när man genomförde en lagstiftning som gav domstolarna möjlighet att döma till gemensam vårdnad, mot den ena partens vilja. Det resulterade i att våldsutsatta kvinnor tvingades ha gemensam vårdnad med den dömde misshandlaren under flera år, innan lagstiftningen skärptes, efter en total genomgång av samtliga domar i vårdnadsmål under ett år. Där framkom nämligen att domstolarna i huvudsak dömde till gemensam vårdnad, trots att mannen hade dömts för våld mot kvinnan, vilket inte var avsikten med lagstiftningen.

Om verkligheten och kartan inte stämmer överens är det alltså kartan som gäller.

Som Karin Brygger, Jenny Wenzer Dahlgren, Ann-Marie Ljungberg och Kajsa Widegren säger i sin artikel – feminism handlar om att bekämpa sociala orättvisor, diskriminering och förtryck. Jag menar att jämställdhetsargumentet därför inte kan användas mot en tredje part, som inte kan föra sin egen talan – barnet. Barn måste erkännas som bärare av självständiga mänskliga rättigheter, inte som bihang eller redskap. Kvinnors och barns mänskliga rättigheter får inte ställas emot varandra och barn skall inte offras i kampen för jämställdhet.

Det finns inga genvägar till jämställdhet och inget empiriskt stöd för att en individualiserad föräldraförsäkring skulle medföra jämställdhet på arbetsmarknaden eller i hemmet. Även den kampen handlar om mänskliga rättigheter och en rättvis fördelningspolitik.