Reportage.

2016-11-08 09:59
Zakaria Dawod visar bilder och berättar om sitt liv för Henrik Teleman och Zainab Wiwit (bilden till höger) som samlar material till konstprojektet I telefonen finns hela människan.  Bild: Mirja Mattsson
Zakaria Dawod visar bilder och berättar om sitt liv för Henrik Teleman och Zainab Wiwit (bilden till höger) som samlar material till konstprojektet I telefonen finns hela människan. 

Flyktingarnas liv finns kvar i mobiltelefonerna

När de flydde fick de nästan inte med sig något. Men mobilen med bilderna från ett annat liv har ofta klarat resan. Nu samlas flyktingars mobilbilder och berättelser in för att bli konst.

Zakaria Dawod sitter i ett litet rum på flyktingboendet Nyhyttan strax utanför Järnboås i Nora kommun. Han saknar doften av jasmin efter ett kraftigt regn, berättar han. En doft han kunde andas in från sin balkong därhemma i Syrien.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


– Jag saknar mina vänner och att gå ut och gå runt bland husen där alla kände mig. Jag var trygg där före kriget. Och jag saknar doften av jasmin som man kunde känna när man satt på balkongen och drack sitt morgonkaffe, säger han.

Åtta mindre utställningar

Mittemot Zakaria Dawod sitter konstnären Henrik Teleman och antecknar berättelserna med en reservoarpenna, tillsammans med journalisten och tolken Zainab Wiwit, samlar han in mobilbilder och berättelser från flyktingar på åtta olika platser i Sverige. Konstprojektet, som heter I telefonen finns hela människan, ska bli åtta mindre utställningar, en större samlingsutställning som ska turnera runt i landet och i slutändan en bok.

– De här människornas drömmar är som ett koncentrat av våra drömmar. Det är som stark medicin. Du kan förstå dig själv genom deras berättelser, och jag tror att det är viktigt att människor tar del av detta, säger Henrik Teleman.

För genom flyktingarnas mobilbilder kan vi få syn på människorna. På det riktiga livet. Livet som fanns innan de var tvungna att ge sig av.

– Fotbollslaget som ställt upp sig för en gruppbild, paret som äter middag i gamla stan i Aleppo, en kvinna i sin brudklänning. Kärlekshistorier, yrkesstolthet och framtidsdrömmar är något vi alla kan förstå och beröras av, säger Henrik Teleman.

Visar bild på sin mamma

Zakaria Dawod och Henrik Teleman går igenom mobiltelefonen. Zakaria Dawod visar en bild på sin mamma. Mamman som tillsammans med två bröder blev kvar i Libanon, dit familjen flydde först.

– Det var hemskt i Libanon, men mamma hade inte råd att skicka alla vidare. Jag är här i Sverige tillsammans med en syster och en bror, berättar han.

Arbetade med att laga datorer

I Syrien arbetade han med att laga datorer, både hårdvara och mjukvara. Yrkesvalet var självklart eftersom han redan som lite fick en egen dator.

– Jag skadade mitt ena öga när jag var barn och kunde inte fortsätta med allt som förut, då fick jag en dator och den betydde allt för mig. I dag är den smarta mobiltelefonen ett viktigt substitut för den laptop som han tvingades att lämna kvar i Libanon.

– Jag fick inte ta med mig någonting. Mitt hjärta krossades när jag inte kunde ta med min dator hit, jag gjorde sönder moderkortet med en  magnet för att ingen annan skulle ta den, berättar han.

Henrik Teleman har en hel lista med frågor på det slitna skrivbordet, men de flesta använder han aldrig. För berättelserna kommer ändå. Som den om den första kärleken, om tjejen som gifte sig med en annan.

– Jag grät. Och hon ville ses en sista gång samma dag som hon skulle gifta sig med en annan man. Jag kunde inte ta mig dit. Det var för farligt. Kriget pågick. Jag ångrar att jag inte gick dit. Jag skulle aldrig låtit henne gifta sig med en annan, säger han.