En bok är för mig en vän, en följeslagare, en liten tid på min egen vandring genom livet. Vissa böcker är svåra att släppa ifrån sig. De lägger jag tillbaka i hyllan med saknad, med en skilsmässoprocess som efterdyning. Jamen jag har ju lärt känna de där människorna, även om de inte finns i verkligheten så har de kommit mig nära. Nästan så att man blir förbannad när man tänker på att de är påhittade. Jag skulle i princip ha kunnat gifta mig med vissa eller i alla fall ha blivit bästa vän med ett flertal. När jag var femton döpte jag min DBS-cykel efter en mycket attraktiv man i en av mina dåtida favoritböcker. Något slags tantsnusk som mormor läste med hetta och som hon sen med en glimt i ögat lånade till mig. Jag tog över boken och drabbades av samma hetta.

När jag var riktigt liten älskhatade jag Bröderna Grimm. Deras sagor var både grymma och sorgliga. Men jag kunde inte låta bli dem. I första klass knatade jag iväg till biblioteket på Rostaskolan och rotade i hyllorna med intensiv passion. Och så läste jag böckerna halvt skräckslagen. Redan där förstod jag att jag var fast. Läsandet skulle bli en del av mitt öde. Tider utan bok kan kännas riktigt ödsliga. Något fattas mig. Och tider med en härlig bok är liksom mer förgyllda, guldkantade. 

Några enstaka gånger har jag ödslat tid på att läsa en bok jag inte tycker om. Det är fasansfullt. Varför gör man det kan man undra? Tja, kanske har jag varit på resa och behövt en extra vän och låtit det duga med vad som helst. Det är inte bra. Nej, fy fasiken. Jag får hög puls och svett i armhålorna bara jag tänker på det. Jag läste i brist på annat en smetig Paulo Coelho förra året när vi var på Andamanerna. Den höll på att förmörka mitt sinnelag. Jag stönade och stånkade och led över hans själv-hävdelsebehov och smetiga språk. 

Jag blir galen när jag läser böcker som är nersölade med uttryck som ”hennes mun kröktes i ett snett leende”. Sådana meningar får mig att bli illamående. Men jag tränar på att genast avsluta en bok istället för att lida. Och ja, jag vet... det är helt och hållet mitt eget ansvar. 

Vissa böcker har jag läst två gånger. Det är inte många som håller för det. Nu läser jag ännu en gång Livet, kärleken och meningen med livet av Elisabeth Gilbert och jag njuter som en katt med tungan i gräddskålen. Tänk att den var så bra. Jag visste det, men även denna gång? Ingenting är tråkigt. 

Jag ser nya saker. Det är som när jag ser min man igen och igen och igen och inte blir uttråkad. Det får man vara tacksam för. Herman Hesses Sidhartha har jag läst sju gånger!  Varje gång upplever jag storhet. Känt att livet är värt att leva och att vårt äventyr här på jorden är mycket större än vi anar, förvillade som vi är i vår praktiska reklampåverkade måste-göra-värld. 

Jo, så är det. Det är bara att tacka och ta emot. Vissa berättelser har gett mig insikter, nya perspektiv och inspiration till förändring och växt. Gödning helt enkelt. Som Biobact är för blommorna så behöver jag böckerna för att jag ska bli riktigt grön i mina bladverk. Så thank you for the ”bok” for giving it to me...