Med den i bagaget hamnar jag oftast på landsbygden. Storstäder tycks inte vilja ha mig. Jag reser i gammal jordbruksbygd förbi överväxta mjölkpallar och landar i missionshus och bygdegårdar. Där har man dukat med levande ljus och nybakat. Det händer att jag får vara med om en liten andakt innan det är min tur. Det tar jag förmodligen ingen skada av. Efteråt får jag kramar och små kärleksord på vägen. Man säger att jag är modig men jag svarar att det inte handlar om mod utan om överlevnad. Man väljer inte det man måste.
Jag får ibland en känsla av att min publik består av människor som blev över, som aldrig kom iväg. Men jag inser så klart att det är en tolkning jag gör utifrån min egen rot- och rastlöshet.
Jag talar om ett liv i skräckens skugga. Om min uppväxt med svår panikångest. Detta innan begreppet fanns som en utbredd och accepterad åkomma. Panik är bra att ha. Den varnar oss för faror och har lärt oss att överleva bland vilda djur. Problemet hos mig var att larmet gick på fel ställe. Det var bara jag som såg det vilda djuret.
Hur förklarar man som nioåring att det här fungerar ju inte? Jag förstod redan som mycket ung att jag aldrig skulle kunna bli något i deras skola. Ett hårt slag i en tid när livet skulle ta höjd på riktigt och drömmar skulle överföras till vekligheten. Jag blev stående vid sidan av medan mina kompisar, i mina ögon, gick sina spikraka vägar mot blomstrande karriärer och lycklig fritid.
Vad skulle jag bli när jag blev stor? Till saken hör att jag gick i skolan på Lidingö där man nästan per definition hade högre målsättningar med sina yrkesliv än på andra håll. Jag började hata allt det där och har nog inte riktigt slutat än.
Min skolgång präglades av skräck och rekordstor frånvaro. Jag utvecklade avancerade strategier för att undvika alla situationer där rädslan dök upp. Det slutade med att jag inte kunde gå in i ett rum där jag upplevde att något förväntades av mig. Jag blev vuxen och fick barn men drog mig undan mer och mer tills det en dag inte gick längre. Jag gick sjukskriven i långa perioder och självmedicinerade med alkohol. Efter de klassiska sju sorgerna och åtta bedrövelserna hamnade jag till sist och äntligen på terapisoffan. En behandling som pågick i tre år. Då var jag redan långt in i 90-talet.
Och på andra sidan terapin började livet. Med en mörk fond att ösa ur fyllde jag arken med texter och sånger. Och på den vägen är det som det brukar heta. Jag är idag oändligt tacksam över att jag aldrig blev något i deras skola. Den var aldrig min.
Det är därför jag står på scen idag. Antar jag. För att kompensera för ett liv i skuggan. Inte utan att det bränner i kropp och själ. Jag kan må dåligt av att jag har tagit plats, en relik från en tid på flykt undan mörka känslor. Så djupt sitter barnaåren kvar.
Jag hade tänkt att jag skulle få avsluta min terapeutiska bildningsresa genom att hålla mitt föredrag på den plats där allting började, i min gamla skola på Lidingö. Jag har ringt upp och talat med dem. De var mycket intresserade och skulle återkomma. Det har de inte gjort. Och jag har kommit att tänka mycket över lärarens roll. Om man verkligen på djupet förstår vilket ansvar det är att ha en skock ungar under sina vingar. Poängen är naturligtvis att det inte finns någon ungskock. Det finns bara små individer som behöver en massa olika saker. Därför blir jag mörkrädd av Björklunds skola som jagar barnen ända in i kaklet. Vem har tid att ta reda på hur det är på riktigt? Innan man hunnit bli någon man inte är. Innan man på långa vägar kommer fram till en sorts frid.
