Krönika. Klara Olander.

2018-01-02 06:00

Det behövs fler röster

Även om de ­lokala ETC-redaktionerna tystnar för tillfället så finns alla vi läsare kvar.

Jag måste bara säga det rakt ut: det är så väldans tråkigt att ETC Örebro och de andra lokala ETC-tidningarna försvinner nu den här helgen. Tråkigt inte minst för att det behövs fler röster i det svenska medielandskapet, ja egentligen massiva körer som sjunger rödgrönrosa stämmor.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Att min kröniketid är förbi, känns mindre ledsamt. Under höstens gigantiska #metoo-vrål så har vi sett kraften i den kollektiva rösten och vilken effekt det får när många människor vittnar och skriver tillsammans. Och jag har liksom egentligen alltid haft lite problem med krönikeformen; en ynka person får uttrycka sig. Det kan vara fint så, och det har varit ett enormt privilegium att få möjlighet att uttrycka sig på en halv tidningssida var femte vecka. Men är det inte något förfelat med hela åsiktsindustrin? En person ger en åsikt som sedan genom ett klick gillas, hatas eller delas. Helst ska åsikten vara så lättkommunicerad som möjligt, då får den större spridning. Kanske är det pretentiöst, men var blir det långsamma samtalet av, när tar vi oss tid till det? Att långsamt värka fram olikheter i vårt tyckande och kanske lära oss något av varandra.

När jag gick på skrivarskola med inriktning på dramatik i början av 2000-talet, enades jag och några andra om att den enskilda upphovsmakaren bakom en text var ointressant. Det var också en solidaritetshandling utifrån en mycket konkurrensutsatt position i poesi – och teatervärlden. Vi intresserade oss för de kollektiva texterna och tänkte oss att det inte går att skriva fram en människas öde utan att låta flera bikaraktärer vittna om aspekter av personen. Och hur görs det bäst om inte genom att vara fler upphovsmakare? En text är ju alltid, på något vis, en kollektiv prestation som uppstår genom samtal med andra. En gång bestämde en dramatikergrupp som jag ingick i att skriva en pjäs kollektivt. Totalt var vi nio författare bakom pjäsen. Resultatet blev minst sagt brokigt och kanske inte helt lyckat. Men texten blev ett polyfont sammelsurium och det fanns något vackert i det.

Vad vill jag få sagt? Jo, att även om de lokala ETC-redaktionerna tystnar för tillfället så finns alla vi läsare kvar. Och om vi tillsammans värker fram texter så kanske vi kan göra medielandskapet lite grönare, lite mer rosa och framför allt djupt, djupt rött.

Puss på er alla som läst, och låt oss ta det nya året med storm!

Bäst & sämst

Bäst just nu: Lucia! Högtiden som alltid vinner över julen. När barn sjunger ”över stridernas blod och larm, över all suckan i människobarm” då gråter jag som ett barn.

Sämst just nu: Alltså jag pallar inte sämst just nu. Det är mörkt så det räcker ändå.