BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Man slutar att överraska sig själv. Jag blir så glad på mig själv de dagar jag med full övertygelse säger ”Äh, det ordnar sig. Det blir som det ska”.
Och det vill gärna bli bra!
Det är faktiskt ett mantra jag ofta har använt mig av. På riktigt. Det ordnar sig. Det blir som det ska. Det kanske inte tar sig lika drastiska uttryck som när jag var ung. Då var det som att det löste sig hela tiden. Min goda vän Eva och jag skulle börja på en konstskola norr om Trondheim. Men maten var inte god. Fisk, fisk och fisk och lingonsylt med vaniljsås. Smaklöst var det också. Äh, vi flyttar till Göteborg i stället. Det blir bra. Så vi liftade dit. Vi hade nyligen jobbat ett halvår som lillvärdinnor på Green hotell i Tällberg. Därmed var vi helt övertygade om att vi var fullfjädrade servitriser. Vi sökte jobb på Fiskekrogen, en anrik och mycket fin restaurang. Det löser sig. Det är klart vi får jobb. Ni får börja på torsdag, sa chefen.
Hoppsan, nu var det redan tisdag och inte hade vi någonstans att bo. Äh, det löser sig. En av kockarna mumlade lite vagt att han trodde det fanns några tomma lägenheter där han bodde vid Redbergsplatsen. Utan att blinka liftade vi hem till Örebro. Hyrde en liten buss och fick vår vän Maja att flytta med oss till Göteborg, bara sådär. Det här skedde på den tiden innan unga blev curlade. Jag minns inte att jag vid mina 19 år över huvud taget blandade in föräldrarna i flytt eller pengar. Det löser sig. Vi fyllde bussen med möbler (vem körde?) och kartonger och åkte till de där lägenheterna som kocken mumlat vagt om ska finnas tomma vid Redbergsplatsen. Det blir bra.
Vi var helt övertygade om att vi på stört skulle få tre lägenheter. Allt är lugnt. Det löser sig. Men vi hade missat att saker kan ta lite tid. Man kanske får vänta några dagar eller veckor eller månader innan man kan få en lägenhet. Framför allt när man flyttar till Göteborg och inte till Gällivare eller Nikkaluokta eller Hällefors. Vi trodde att vi typ skulle få flytta in samma dag. Nähä, inte det. Inga problem, jag minns inte ens att vi bekymrat stod och kliade oss i huvudet. Vi ställde bara ut pryttlarna, kartongerna och möblerna mitt på gården i stället. Utomhus! Grannarna kom och betraktade oss och vårt lilla berg av saker och skakade på huvudet. Vad gör ni om det blir regn? Äh, det löser sig. Det blir nog inget regn i dag. Vad gör ni om någon tar alla era saker? Äh, sa vi. Det är det nog ingen som gör. Det blir bra det här.
Så stod våra tillhörigheter där på gården i tre dagar tills ryktet spred sig till fastighetsägaren som kände sig nödgad att ge oss i alla fall en lägenhet att ställa in våra grejer i. Den blev sedan Evas lägenhet och efter ett par veckor fick Maja och jag varsin lägenhet. Jag var alldeles lycklig. En etta i ett gammalt slitet landshövdingshus i Göteborg. Jag målade ena väggen knallröd och njöt så det knakade. Det hade ordnat sig och jag hade inte heller tvekat en sekund på att det skulle göra det.
Nu har det lugnat ner sig det där beteendet. Nästan lite för mycket kan jag tycka ibland. Men titt som tätt tänker jag att det löser sig. Den här månaden fick jag inte in mycket kosing. Nähä … Och på nåt sätt med tillit i bagaget så löser det sig. Inte så att jag sitter passiv och väntar. Snarare så att jag låter saker ske, i en slags aktiv vilande tillit. Då blir det som det ska och det vill gärna bli bra.
