Jag har ägnat mig åt att sortera tankar i spåren av #metoo. Som vanligt blir debatten kidnappad av kvällspressen som hittar symboler i det offentliga. Men som alla förstår handlar det inte om enskilda personer som blivit fartblinda av sin egen framgång och upphöjdhet, utan om patriarkala strukturer med vidhäftade svinerier. Där män ur historiens djup hämtar rätten att kränka och göra som de behagar. Kvinnor träder fram i långa rader nu. Det är en revolution. Jag tycker om revolutioner. Eller jag är i alla fall intresserad utav dem. Och jag måste naturligtvis gå till mig själv och fråga hur jag själv bemöter och har bemött kvinnor. Är jag en del i något jag inte är medveten om? Kanske är det så. Hur kan jag veta att jag verkligen gjort upp med strukturer som en gång var självklarheter, när jag samtidigt vet hur svårt det är att omvärdera något man lärt sig som barn? Jag behövde bara se mig omkring för att förstå att män tog vad de ville ha.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Av någon anledning är det särskilt en händelse som anmäler sig nu när jag försöker rannsaka mitt minne. Och jag antar att det är för att den på något sätt skaver i mitt samvete. Jag var 15 år. Det luktade höst, äpplen och brända löv. Vi var med raketfart på väg in i vuxenlivet. Kropp och själ ryckte fram stötvis och var mycket sällan synkroniserade. Oregelbundna verb böjdes till oigenkännlighet och Paris låg antagligen i Finland. Vi hade gjort slut med våra morsor och ritualmördat våra gosedjur. Tanken var att jag och en kompis, vi kan kalla honom Leffe, skulle rigga en liten tillställning. Vi valde ut två tjejer som vi trodde skulle vara villiga. Lena och Ewa-Marie var givna utifrån de kriterier vi hade fantiserat ihop och de skulle högtidligen inbjudas på middag med dans. Vi enades om att vi inte skulle tala om för dem att det inte skulle bli några fler på festen.
– Vi kan ju alltid säga att de andra inte kunde komma, sa Leffe.
Det var ett bedrägligt förfarande. Från början till slut.
Leffe lovade att han skulle fråga sin brorsa om han kunde köpa ut på systemet och han skulle också försöka att luska lite i var clitoris sitter.
Leffes farsa och morsa var strama typer. Man skulle bocka och ta i hand. Att säga du var det inte tal om. Det var farbror Åke och tant Lilian. Nu var bägge föräldrarna bortresta och vi hade huset för oss själva. Vi gjorde i ordning en säng där det hela skulle utspela sig. Bäddade med rena lakan och skvätte ut lite rakvatten. Tanken var att vi i tur och ordning skulle göra det som måste göras. Jag kan inte minnas att vi ställde oss frågan om vad tjejerna eventuellt hade för synpunkter på upplägget. Det blev inte en oförglömlig kväll. Tvärtom. Tjejerna berättade senare i skolan att de hade kommit dit på utsatt tid och gått runt i det stora huset och ropat utan att få svar. Till slut hade de hittat två grabbar som låg och höll om varandra, snarkandes i samma säng. Något hade gått galet när promillehalten skulle doseras till rätt nivå för att svara mot älskarens bästa vänner: charmen och förmågan. Någon hade också kissat i farbror Åkes golfskor.
Var ska jag sortera in en sådan historia? Vad hade hänt om vi inte somnat? Den är till synes harmlös men den blottar ändå just de strukturer som måste bekämpas. Och den självklara frågan lyder. Har jag fortfarande strukturerna i mig?
