Kärrtorp. Högerextremister attackerar en demonstration. Flera skadade. Möllevångstorget. Högerextremister attackerar en grupp demonstranter som deltagit i en manifestation under den internationella kvinnodagen. Flera skadade varav en så allvarligt att det är livshotande. Media famlar, polisen famlar, rapporteringen blir luddig innan man slutligen kan konstatera att det är politiskt våld. Vad händer härnäst? Kommer någon dö innan valet har ägt rum?
När jag var på en demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm efter attackerna i Malmö märkte jag hur jag flera gånger började titta runt med en nästan paranoid idé att nazisterna snart skulle komma. Jag märker att mitt huvud börjar fundera över vilket håll de i så fall skulle komma ifrån och hur jag sedan ställer mig frågan; Skulle jag stanna och slåss? Eller fly?
Jag tänker på Kärrtorp. Om jag hade varit där med min barnvagn och mitt barn och sett hur högerextremister med påkar och tillhyggen började veva in i massorna. När mitt barn skulle befinna sig mitt emellan mig och nazisterna. Skulle jag ta till våld? Skulle jag slå tillbaka? Det är en ny fråga för mig. Att tänka att mina händer skulle tvingas slå mot en annan medmänniskas kropp känns främmande. Att jag skulle låta adrenalinet ta över min kropp, låta vreden ta plats och tvingas befinna mig där det bara finns en utväg, att slåss. Att jag skulle bruka mina händer och mina ben till det värsta. Att slå sönder, att misshandla för att rädda någon. Och låta kroppens aggressivitet styra, höja händerna och sedan slå, sedan slå igen tills demokratin vunnit. Men vems kropp är det som skulle ligga kvar på marken? Vems är kroppen som inte kan resa sig igen? Kroppen som förblir ett offer för meningsskiljaktighet och meningslöshet? Vem blir offer för denna upptrappning?
Denna våldsspiral, denna våldspolitiska dramaturgi som har satts igång har bara ett möjligt slut. Någon kommer att dö. Vem det blir och från vilken sida är ovidkommande. Att vi i ett demokratiskt land som Sverige ska tvingas vara rädda för våra meningsmotståndare är ett hot mot hela demokratin.
Så vad blir resultatet? Att vi inte går på demonstrationer för mänskliga rättigheter? Att vi inte går ut på gatan om det finns risk för att bli överfallen? Att vi undviker att ta med barn till politiska sammanhang med risk för att det ska urarta? Ligger ansvaret hos polisen och Säpo när det gäller att ta hand om demokratins trygghet? Ska de försvara rätten att demonstrera, rätten att stå upp för mänskliga rättigheter. Eller handlar det om vårt ansvar att fortsätta lyfta frågan, om klassamhället, om allas lika värde?
Och vem blir vi när vi står där ansikte mot ansikte. När vi står där med händer mot händer bredvid den våldsutövare vi avskyr och som har som enda alternativ att vara våldsam. Vill vi då bruka våld tillbaka? Och vad är alternativet till våld? När orden och argumentationen har lämnat rimligheten, vad blir kvar av våra kroppar? Vad krävs för att vi ska kunna ta med våra barn på internationella kvinnodagen utan att vända oss om och titta över axeln varannan minut i rädsla för våld?
