När jag gick i skolan hände det att jag kände mig orättvist behandlad. Många gånger fick jag skulden för sådant som andra egentligen bar ansvaret för. Det var lättast att skylla på mig och hade jag mot förmodan inte gjort något just där och då var det säkert bara en tillfällighet. Och jag har sedan dess haft svårt att se oskyldig ut. Jag blir plågsamt medveten om alla småmuskler i ansiktet och de tycks bli svårare att manövrera ställda inför en fråga, uttalad eller outtalad, om min eventuella delaktighet i skurkstreck. Leendet med vilket jag bedyrar min oskuld är inte alls naturligt och vinnande utan stelt och tillgjort. Och jag är nog inte ensam om att titta bort och försöka att se ut som en helt vanlig kille med helt vanliga planer när en polisbil full av spanare lusåker förbi på gatan. Att se oskyldig ut är en svår konst som endast mycket små barn och förhärdade brottslingar behärskar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Förr färdades rykten med hjälp av fysisk förflyttning eller via analoga kommunikationssystem. I den lilla staden spreds det fria ordet via Britta i växeln, i korvkön på den lokala macken och via andra välbesökta etablissemang. Och snabbare än man hann säga ”en mosbricka med extra allt” var ryktet etablerat. Nu är kanalerna digitala och det går ännu snabbare.
”Det är han ... som bor vid sjön ... han kulturkillen.”
”Vad?”
”Han som byggt den där snögrejen. Det är väl något flummigt konstprojekt igen”
Nu kan det vara så att den här korta dialogen endast har utspelat sig i min skuldtyngda hjärna. Det är inte lätt att veta när man bär på både andras och egna synder, men mot bakgrund av allt ovanstående, vill jag nu med kraft framhålla att jag faktiskt är oskyldig på riktigt den här gången. Det var inte jag som byggde en två meter lång snöpenis på Strandpromenaden i Nora stad.
Jag var helt ovetandes och hade ingen aning om vad som föranlett detta utbrott i kreativitet. Som någon eller antagligen några, ty det var ett omfattande arbete, hade ägnat sig åt natten mellan den 9 och 10 december. Nu stod den där i välsignat tillstånd som ett landmärke och en fyrbåk i natten för sjöfarare och vilsna vandrare.
Frågan var vad som skulle hända nu. Skulle kommunen skicka ut sina flinkaste snöbekämpare, styrkta av kaffe och ostrandade löneförhandlingar, och helt sonika slå sönder skapelsen allt enligt någon dunkel lag om att man minsann inte fick väcka anstöt på allmän plats. Eller, vilket verkade troligast, skulle tidens tand med benäget bistånd av växthuseffekten bringa den stolta symbolen för kraft och potens på fall, och då bara genom att låta saken bero samtidigt slå vakt om vår grundlagstryggade rättighet att fritt uttrycka vår mening, oavsett om den är uttalad eller listigt dold i en två meter lång snöpenis.
Kanske skulle den kunna bli vår julbock eller vårt ishotell, tänkte jag. Varje år rest i mörker, fniss och undran över hur länge den skulle få stå innan vän av ordning och sedlighet lyfte luren och ringde till kommunen. Det var precis det som hände. Kommunens mannar rev ner den och nu är den åter bara en vanlig snöhög. Men om det möjligen var att betrakta som ett konstprojekt får både den skvallrande medborgaren och kommunen finna sig i att vara en del av det. Sådan är lagen. I konsten.
