BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Julen har dock sitt pris. Den påminner mig om jultomten. Det var inte lätt att växa upp i Sverige som barn i en muslimsk familj. Det jobbiga kom alltid efter jullovet.
Ni vet när läraren frågade alla om hur jullovet hade varit och om jultomten kommit förbi? Jag undrade många gånger varför tomten inte hade varit hos mig? Jag minns speciellt en jul när alla barnen på förskolan pratade om att tomten hade kommit med presenter och hur nöjda de var, okej vissa var inte riktigt nöjda, men tomten hade ändå varit där. Medan alla pratade om allt gott de ätit och jämförde presenter, vände jag mig mot min dåvarande bästa vän som också hade muslimska föräldrar, och frågade:
– Kom han till dig?
Varpå han skakade på huvudet med en sur min.
Under resten av den dagen funderade vi på vad vi hade gjort för fel? Vi visste ju med all säkerhet att några av våra kamrater som tomten hade kommit till inte hade varit snällare än någon av oss. Om de busungarna hade fått julklappar av tomten så borde definitivt vi också ha fått det.
Förvirringen var stor. Så vi tog reda på mer.
Tydligen var den här jultomten väldigt hungrig. Inte konstigt att han var så tjock, för man skulle ju ställa ut gröt till honom framför dörren för att han skulle komma. Den delen hade vi missat. Men hur mycket kunde tomten egentligen äta? Det var väldigt mycket gröt han skulle äta på en enda kväll.
Berikade med ny kunskap var det bara att invänta nästa jul. När nästa jul äntligen kom tvingade jag min mamma att koka gröt. Och jag tänkte att om tomten smakar på denna gröt kommer han definitivt att belöna mig med en julklapp. Jag ställde ut en extra stor portion och hoppades på att det skulle bli en extra stor present.
Ivrig som jag var kunde jag knappt sova den natten. På juldagsmorgonen, rusade jag till ytterdörren och såg varken tallrik eller present. Vad hade jag gjort för fel? Jag gick in i köket och såg att tallriken låg på diskbänken. Mamma berättade att pappa hade sett grannkatten äta av gröten på morgonen, varpå han tog in tallriken och slängde gröten.
– Såg han något annat där? frågade jag.
– Nej. Svarade mamma.
Besvikelsen var påtaglig.
När vi kom tillbaka till skolan efter jullovet det året, hade alla svenska barn fått julklappar. Men ingen av de utländska barnen (vi var fem muslimska barn totalt på skolan) hade fått några julklappar.
Sanningen var ett faktum, jultomten var rasist.
Jag berättade för mamma, men hon sa att jag hade fel. Hon berättade att vi var muslimer och att muslimer vanligtvis inte firar jul.
– Men vi tänder ljus och bakar pepparkakor, sa jag.
Okej, vi hade ingen gran men var det så viktigt tänkte jag?
– Ja, sa hon. Vi firar lite jul, och jultomten har säkert bara missat det eftersom vi är muslimer.
Det viktiga var att hon skulle lösa det med jultomten. Några dagar senare när jag kom hem efter skolan stod det ett paket i köket. Jag skrek av lycka.
– Är det från jultomten? frågade jag mamma och pappa.
– Ja, från jultomten och profeten Mohammed svarade de.
Med tanke på att det var ett Nintendo 8-bitars, så måste det ha varit de två tillsammans. För en sådan lyxig present kunde inte en av dem ha fixat ensam!
Efter den julen och än i dag så tror jag mest på min mamma. För så många jular som hon har täckt upp för jultomten undrar jag fortfarande om han finns?
Men om du mot förmodan skulle få syn på den där rasisten, jultomten, hälsa honom att han är skyldig mig en jäkla massa julklappar!
