Jag går och fikar med min dator. Vi sitter vid fönstret med en kopp te och har en mysig stund på tu man hand. Jag tycker om min dator. Den är jättefin. Vi brukar umgås på kvällarna när barnen har somnat, men vill vi dejta i dagsljus utan barn får vi gå på café. Det är inte bara jag som är på datordate. Fyra andra gäster, ja faktiskt alla på caféet, sitter öga mot öga med sina laptoppar. Det är en helt vanlig måndag år 2014, vi är moderna människor och jag tror ingen av oss minns hur vi förr kunde klara oss utan datorer.
För åtta år sedan hade jag ingen dator. In i det längsta skrev jag brev på papper och betalade mina räkningar i kuvert. Jag telefonerade myndigheter, slog i uppslagsverk och köpte biljetter över disk. Datorer var dyra, fula och onödiga, jag klarade mig bra utan. I hela mitt vuxna liv har jag, likt en obstinat pensionär, kämpat mot den tekniska utvecklingen. Eller rättare sagt, jag har varit helt ointresserad av den. Jag vill inte bli nådd överallt, sade jag och vägrade mobiltelefon under 90-talet. Många av oss sa så. Då. Alla skaffade vi mobil ändå.
Vi ångrade oss, kollektivt. Vi märkte aldrig riktigt när det hände. Nu har jag mobiltelefon. Så klart. Det har man. Annars är man suspekt och knappast riktigt laglig. Men min telefon har knappar. Den har varken kamera eller internet, den är urtråkig. Jag tycker om den. Men med rädsla ser jag att batteriet snart ger upp. Jag vill inte vara tvungen att skaffa en smartphone!
En mamma kommer in på caféet med sin fyraåriga dotter. Hon köper dottern en cupcake, tar fram sin smartphone, fixar till dotterns hår, titta hit då! Så. En gång till! Hon tar några bilder på dottern tillsammans med bakverket, granskar dem ett bra tag och lägger ut en av bilderna på Facebook. När hon är klar har dottern ätit upp. Då går de. Jag tittar efter dem och känner så intensivt att jag inte vill vara en del av denna samtid. För nog förstår jag att det finns mycket som är roligt med en smartphone. Ja, jag tror säkert att även jag skulle tycka att det var roligare att titta på min telefon än på mina barn alldeles för ofta. Och just därför vill jag inte skaffa en. Men jag vet att jag kommer att göra det. Grupptrycket – det som vi på mellanstadiet lärde oss var någonting dåligt när det gällde rökning – är i dag när det gäller teknik något vi knappt reflekterar över. Alla har. Alltså måste även jag.
Nio av tio elvaåringar har i dag en smartphone. Om tre år förväntas min son bära med sig en apparat värd tusenlappar när han är ute och klättrar i träd. Vad händer om han inte får det? Och vad händer med mig om jag fortsätter att köpstrejka? Går jag miste om viktiga saker då? Kan jag ens klara mig i samhället?
Sonens skola har äntligen fått ett skolbibliotek. Det var ingen självklarhet. I föräldraforum höjdes röster som ifrågasatte den fysiska bokens existens. Barnen kan väl ladda ner vilken bok de vill på sina läsplattor istället? Ja, prio ett borde vara läsplattor till alla elever. Men hur ska barnen veta vilken bok de vill ha om de inte först får känna, bläddra, titta, leta och lukta på böckerna i ett bibliotek? Behöver inte människan en fysik förankring i världen för att förstå den?
Jag tänker fortsätta att kämpa emot. Min inre obstinata pensionär vill inte köpa för att alla andra köper. Jag vägrar tro att teknikutvecklingen alltid är för människans bästa så länge det finns någon som tjänar pengar på att vi hela tiden köper nya tekniska prylar. Så fort det finns ett vinstintresse i att jag förändrar min livsstil, så känner jag mig lite lurad. Och då vill jag inte längre vara med.
