Mitt enda bidrag till den akademiska världen (förutom att jag är en kul kille) är en uppsats om den finländske författaren Willy Kyrklund. En alltför sällan hyllad berättare som dog för några år sedan i hög ålder. Jag fick anledning att fundera över begreppet människovärde när jag läste hans novell ”Prognos negativ”. Detta utmynnade så småningom i en fullt godkänd skrift som numera ligger och samlar damm någonstans på humanistiska institutionen i Örebro.
Willy Kyrklund var en man som la ut spår som ibland inte ledde någonstans. Hans texter är fulla av referenser som inte sällan är återvändsgränder. Och där är det lätt att hamna när begreppet människovärde ska undersökas. I återvändsgränden alltså. Frågorna var som vanligt fler än svaren. Vad är det för storhet vi ska spegla oss i och som förväntas le tillbaka mot oss med hela sin innebörd? När uppstår det där tillståndet när vi alla är lika mycket värda? När vi står näck i ynkedom inför någon sorts skapare?
Under min strävan att belysa människovärdets aspekter i Kyrklunds novell kom jag snart fram till att det vi svänger oss med när vi talar om alla människors lika värde är något sorts etiskt människovärde som bara finns i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Det har mycket sällan bärighet i vår vardag. Det handlar ju inte om att alla har samma rätt till drägliga liv eller har lika långt till Systembolaget.
Tanken om människors lika värde utgör en inre kvalitet hos den upplysta människan. Ett smycke som vi kan ta fram och ikläda oss när det passar och sånt vi luftar ibland i seriösa hörnan på partyn och flamsjippon. Vi lever i ett samhälle som egentligen aldrig svarar upp mot begreppets etiska innebörd. Den tolkning som bör stå över de andra. Våra nyttovärden och andra tolkningar borde därmed komma i andra hand. Alltså vad man kan ha oss till. Om vi är användbara i det ena eller det andra sammanhanget. Kan man säga att alla har samma värde om man inte på allvar strävar efter att omsätta det i en praktisk verklighet? Att alla står lika inför vårdande, dömande och utbildande myndigheter till exempel.
En dignitär som flygs i helikopter till hyperdesinficerade och bländvita operationssalar i Genevé där världens samlade expertis kämpar för denna ovärderliga individs fortsatta levnad medan en hemlös i Rio kan ligga och ruttna för sig själv utan att någon lyfter ett finger. Hur hanterar man den bilden på ett vettigt sätt och kommer ut med hedern i behåll? Jag vet inte. Det är där problemen uppstår nämligen. I den kalla omedgörliga verkligheten. Sedan kan vi ta in våra undringar för bearbetning i olika filosofiska och politiska modeller. Men vad hjälper det?
Om vi skulle få för oss att omsätta alla vackra ord i värdegrundsdokument, barnkonventioner och deklarationer för mänskliga rättigheter i praktiken skulle det bli revolution. Och så fort jag hör någon politiker tala om människors lika värde blinkar det röda varningslampor och tankarna för tillbaka till Kyrklunds novell med tillhörande återvändsgränder.
Och kanhända tycker jag att jag är lite bättre än alla andra nu när jag har fått visa vilka fina tankar jag hyser om människosläktets själar. När jag har fått yla av mig som en kåt ulv om alla människors okränkbara och lika värde. Cirkelresonemangets yrsel sveper in som en dimma.
