BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Nä men tjena Lubbe hur går det med innebandyn? Hälsar de med höga röster och det finns inget skiljetecken mellan tjenat och frågan. Stora labbar möter varandra, ruskar om. 

Nä nä, här ligger man inte på latsidan, var ute med båten i dag. Härligt, härligt. Säger en annan som redan försett sig med en öl som skapat en skummustasch över den breda munnen. 

Och så kommer det två till. De tränger sig ner bredvid varandra precis intill oss. Deras nävar fylls av ölglas som de inte direkt spottar i, och armbågarna åker ut så de pressar oss ut mot bordets kanter medan de skålar högljutt.

Faan, mumlar jag till min sambo som lyfter på båda ögonbrynen. Jag väser: kan vi neka dem att sitta här? Vi ser oss runt på den proppfulla uteserveringen. Nej, det kan vi inte.

Jag tar en klunk på min öl. Jag har liksom varit arg så länge jag kan minnas på sådana här gubbar. Som tar plats och krymper min, som breder ut benen, gapar och förstör ens utekväll. Men nu när jag iakttar dem ser jag i stället bara glappet dem emellan. Handslag i stället för kram, bandy i stället för hur mår du, knö sig ner
i stället för att fråga och få kontakt.

Tugget fortsätter och min sambo lutar sig mot mig så att vi ska kunna höra varandra. 

Den kommer väl dö ut får man hoppas, säger min sambo.

Vilken?

Den där mansrollen. 

Jag kommer att tänka på filmen En man som heter Ove. Den handlar i högsta grad om en mansroll som behöver dö ut, inte minst för männens skull. Ove är en ensam, ilsken man, som övernitiskt tar hand om det bostadsområde han bor i, och är otrevlig och kort mot alla sina grannar. Varvat med det försöker han ta livet av sig. Sensmoralen är enkel: Ove, som skyr all gemenskap och närhet är egentligen en man som är mycket ensam. Och när han trots allt får chansen så har han mycket svårt att prata om det med någon annan. Det är vad jag ser i kväll: mycket ensamma män som inte vet hur de ska tala med varandra. 

Just då stegar två ynglingar fram till vårt bord. De ser ut som gubbarna, men 30 år yngre. Hårda handslag och fyra snabba knack i ryggen på de äldre herrarna.

Hörde att du gick på grund med farsans båt, grabben, säger en av gubbarna. 

Hahaha. Sådan far sådan son, säger ynglingen.

Ja, jävlar, kontrar yngling två. Hur går det med bandyn då, Lubbe?

Åh nej, det kommer nya gubb-generationer, tänker vi. Uppgraderade versioner. Grabbgubbar.

Det kanske kommer ta ett tag, säger min sambo.

Mmm, säger jag.