Den här krönikan riktar sig inte i första hand till ETC: s vanliga läsare. Se den som ett personligt brev till just dig. Du där ute någonstans i vida världen med stora tillgångar som trixar och donar för att undgå skatt, som placerar och omplacerar, flyttar och gömmer kapital så att skattmasen blir åksjuk. Jag är inte ute efter att sätta dit dig eller kalla dig för kapitalistsvin. Inte klä av dig inför en omvärld som står beredd att stena dig. Jag är nämligen rätt säker på att du inte är riktigt frisk. Jag tror inte att du har det bra. Om vi ska skippa franskan och vara lite rakare tror jag faktiskt att du är allvarligt sjuk. Sjuk på samma sätt som alkoholisten, narkomanen och spelmissbrukaren. Och ja, för att fortsätta i ärlighetens namn, det är dessvärre livshotande. Men det finns hjälp att få.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Kanske har du ärvt ett imperium och bara tagit över den antika karmstolen bakom det stora ekbordet i rummet med utsikt över de fashionabla delarna av staden. Eller så har du börjat med två tomma händer och tycker att ingen jävel ska komma och göra anspråk på det som tillhör dig. Kanske har du till och med anfäder i hyfsad närtid som haft det påvert, som brukat sina klena lotter i sitt anletes svett, gått i ärvda kläder och plockat sten ur vresiga marker. Kanske representerar ditt nya hemliga konto i någon mindre nogräknad bank egentligen en extra kornsäck i lidret mot skogen. Men vad vet jag? Jag känner inte dig. Jag känner bara mig och knappt det. Men jag tror att vi egentligen är rätt lika. Vi människor.
Det finns som sagt hjälp att få. Men då är det från och med nu, en icke förhandlingsbar, nolltolerans som gäller. Du måste lära dig att identifiera och stoppa de tankar som leder tillbaka in i gamla mönster igen. Alkoholisten kan inte ta ett glas och spelmissbrukaren kan inte lägga i en krona i den enarmade banditen. Du kan, om du ska slippa ur det här, inte ha ens ett endaste ynka litet skalbolag i Panama eller ett aldrig så pyttigt konto på Caymanöarna. Det är en besk medicin, jag vet. Och inte nog med det. När de gamla kompisarna ringer och vill ha dig med på nya riskfria projekt måste du säga nej. Inte nja. Inte kanske. Inte tänka på saken. Nej alltså. För det var ju inte förhandlingsbart. Eller hur.
Det kan vara svårt i början. Det kan till och med vara så att du får ett återfall. Att du darrar till och tappar fotfästet igen inför någon omotståndligt tjusig härva av bolag och hedgefonder. Men det är okej. Du får flera chanser. Kanske måste du bryta gamla vänskapsband. Eller inte bara kanske … Det måste du. Du kan inte omge dig med människor som försöker dra dig tillbaka i gamla gängor. Och så bildar du den första AK-gruppen, anonyma kapitalmissbrukare. Ni kan träffas varje torsdag klockan 12 i en undanskymd källarlokal med stapelbara stolar och dricka kaffe, käka finska pinnar och tala ut. Gråt gärna en skvätt. Det hjälper.
